Kinks - Schoolboys In Disgrace.

CUSTARD PIE MUSIC

SCHOOLBOYS IN DISGRACE
KINKS 




 

Låtar: Schooldays, Jack The Idiot Dunce, Education, The First Time We Fall In Love, I’m In Disgrace, Headmaster, The Hard Way, The Last Assembly, No Moore Looking Back och Finale.

Musiker: Ray Davies (sång/gitarr/piano), Dave Davies (gitarr/sång), Mick Avory (trummor), John Dalton (bas), John Gosling (keyboards), John Beecham (trombone), Alan Holmes (saxofon), Nick Newell (tenor saxofone), Pamela Travis (kör), Debbie Doss (kör) och Shirley Roden (kör).

Studio: Konk Studios, London.

Producent: Ray Davies.

Tekniker: Roger Wake.

Album design: Mickey Finn (från T Rex).

Albumet utgavs: 17 november 1975.

Tomas Håkansson

Kinks är en institution inom den moderna rockmusiken, gruppen har varit vägledande för många nya grupper världen över. Den självklara ledaren och den som står bakom de flesta av Kinks klassiska låtar är Ray Davies, som på 60-talet blev en av den brittiska pop och rockmusikens verkliga giganter när det gällde låtskrivandet. Kinks släppte sitt debutalbum 1964 och döpte det till bara Kinks. Originalupplagan av Kinks bestod av Ray Davies (sång/gitarr), Dave Davies (gitarr/sång), Mike Avory (trummor) och Pete Quaife (1943-2010) (bas/sång). Ray Davies idé med Kinks var att precis som Beatles förnya sig  inför varje nytt album som gruppen släppte.

Kinks 1965 från vänster: Pete Quaife, Dave Davis, 

Ray Davis och Mick Avory.

När man skulle börja inspelningen av sitt sjunde studioalbum Arthur (Or The Decline And Fall Of British Empire) (1969) meddelade basisten Pete Quaife att han skulle lämna bandet, in kom istället basisten John Dalton som inte var någon ny bekantskap för Kinks. John Dalton hade vikarierat för Pete Quaife under 1966 när Pete Quaife hade brutit benet, Till Kinks andra studioalbum med John Dalton som fast medlem Lola Versus Powerman And The Moneyground Part One (1970) utökade man också gruppen med pianisten  John Gosling.

Kinks hade med de två nya medlemmarna blivit ett tyngre band om man jämför med  upplagan som härjade på 60-talet. Ray Davis fick till det när han i början av 70-talet skrev låtar som Victoria, Lola och Here Comes Yet Another Day. Precis som Pete Townshend i Who arbetade och skrev Ray Davies många koncept album, ett av dem Schoolboys In Disgrace är en musikalisk berättelse om en skolelev som ställer till ett helvete för en och alla. Den brittiska skolan är fortfarande aktuell för sin stelbenta och gammalmodiga disciplin, med en sexuell frustration i botten. Fyra årefter att Kinks släppte Schoolboys In Disgrace skulle Roger Waters i Pink Floyd även han bemöta den brittiska skolan i rock operan The Wall.

En annan typisk Ray Davies grej vara att ha överförklarade titlar på Kinks album, som albumen han gjorde på tidigt 70-tal fram till albumet Schoolboys In Disgrace. 1970 släppte Kinks albumet Lola Versus Powerman And The Moneygoround, 1971 kom Muswell Hillbillies, 1972 kom Everybody’s In Show-Biz, 1973 kom  Reservation: Act 1, 1974 kom Reservation: Act 2, 1975 kom Soap Opera och samma år albumet som denna artikel handlar om Schoolboys In Disgrace.

 

Kinks 1975 från vänster: Ray Davis, Dave Davis, 

John Gosling, John Dalton och Mick Avory.

Första låten på Schoolboys In Disgrace heter Schooldays, där Ray Davis målar upp det positiva med skolan, allt det kravlösa när våren närmar sig med ett kommande sommarlov, till det motsatta med stormiga november dagar med mycket regn, i låten förklarar Ray Davies och hans alter ego att den tiden ändå var den lyckligaste i hans liv, eller som han sjunger i en av verserna ”When I was a schoolboy I loathed regulations and rules. I hated my textbooks and my school uniform, co’s it made me conform and teachers were always disobeyed. But I go back if I can find a way.” 

I låten Jack The Idiot Dunce får vi stifta bekantskap med en mobbare och känslokall fullblodsidiot. Några textrader går så här ”Who’s the fool with the cross-eyed stare, the turned up nose and moronic glare? Jack, Jack the idiot Dunce". Denna Jack är skolans skräck och han har nollkoll på allt vad skolan går ut på. Texten är perfekt till den rockiga musiken.  

Roger Waters uppmanade i sitt mästerverk The Wall (1979) och låten  Another Brick In The Wall att eleverna inte behövde någon utbildning, Ray Davies gjorde de motsatta i låten Education, där han bland annat sjunger ’Cos everybody needs a education, black skin, red skin, yellow or white. Everybody needs an education. Thank the day when the primitive man learned to talk with his brothers, and live off the land". Längre fram i låten “Teacher, teach me how to read and write. You can teach about biology, but you can’t tell me what I living for. ‘Cos that ‘s still a mystery". Mycket av albumets styrka ligger i de olika låtarnas uppbyggnad, där exempelvis Jack The Idiot Dunce är punk rockig, medan den fina First Time We Fall In Love är en ballad som handlar om den första förälskelsen, Ray Davies sjunger i låten, ”We think it’s forever, the first time we fall in love, those other romance come and go. First love can be such a strain. The first time we fal in love, can drive you mad”, och så vidare.

I låten I’m Disgrace hamnar Jack i onåd hos bruden han försöker hänga ihop med ”Was your love real or faked becuse I fell for your pretty face", längre fram i låten "It wasn’t lust, it wasn’t rape, it was just a mistake”. När Ray Davies huvudperson på Schooldays In Disgrace Jack ber till slut om förlåtelse hos rektorn i låten Headmaster. ”Headmaster, don’t beat me I beg you, I know that I’ve let you down. Headmaster, please spare me I beg you. Don’t make me take my trousers down”. I den tunga punkrock låten The Hard Way, dömer skolan ut stackars Jack, och det är inte nådigt ”No matter what I do or say. You’re much too dumb to educate. One day life’s gonna turn around and slap you in the face. Then you gonna find out the hard way. You’ll take the hard way, gonna take the hard way”.

Den musikaliska motsatsen till låten The Hard Way är låten The Last Assembly som mynnar ut i allsång där Jack ber ett stort sällskap av elever att samlas för att ta adjö ”Gather round, gather round, everybody gather round. As we stod at the last assembly. All my friends came to wish me goodbay.”  Som vi alla förmodligen har gjort så tittar Jack åter som i första låten tillbaka och då givetvis på det som brukar kallas skolans sweatheart, den där första förälskelsen som i och med slutet i skolan också blir slutet på bekantskapen. I låten No More Looking Back tänker Jack det med dessa tankar ” And just when I think you’re out of my head, I hear record you playes or see a book that you read. Then you’re in every bar, you’re in every cafe. You’re driving every car, I see you everyday. But you’re really not there’ cos you belong to yesterday”.

70-talsupplagan av Kinks (Davis/Davies/Avory/Dalton/Grosling) släppte åtta album under sju år, den första var Lola Versus Powerman And The Moneyground Part One som kom 1970. Den sista blev Sleepwalker som släpptes 1977. Kinks har haft en lysande och brokig karriär, vi har läst om osämjan mellan bröderna Ray och Dave Davies, som många gånger har hämmat gruppen. Men i det hela så har den musikaliska disciplinen varit hård och utåt har man hållit ihop som en stark grupp. 2009 cirkulerade det ett rykte att Kinks 60-tals upplaga skulle återförenas, hur långt man hade kommit i den planeringen vet jag inte, tyvärr grusades det projektet när basisten Pete Quaife avled 2010.

2010 släppte Ray Davies ett solo album som han döpte till See My Friends där han gör nyinspelningar av Kinks mest kända låtar tillsammans med musiker som Bruce Springsteen i låten Better Things från albumet Give The People What They Want (1981), You Really Got Me med Metallica, låten släpptes som singel 1964, Waterloo Sunset med Jackson Browne från albumet Something Else By The Kinks (1967) och Victoria med svenska gruppen Mando Diao en låt som också är från albumet Something Else By The Kinks. Slutligen för att knyta ihop säcken så kan jag lugnt rekommendera  Schoolboys In Disgrace. Albumet släpptes när 70-tals upplagan av Kinks fortfarande var musikaliskt hungriga.