Ten Years After - A Space In Time.

CUSTARD PIE MUSIC

A SPACE IN TIME
TEN YEARS AFTER 

Låtar: One Of These Days (A.Lee), Here They Come (A.Lee), I’d Love To Change The World (A.Lee), Over The Hill (A.Lee), Baby Won’t You Let Me Rock ’N’ Roll You (A.Lee), Once There Was A Time (A.Lee), Let The Sky Fall (A.Lee), Hard Monkeys (A.Lee), I’ve Been There Too (A.Lee) och Uncle Jam (Churchill/A.Lee/Lyons/R.Lee).

Musiker: Alvin Lee (gitarr/sång), Leo Lyons (bas), Rick Lee (trummor) och Chick Churchill (keyboards).

Studio: Olympic Studios, London.

Producent: Chris Wright.

Tekniker: Chris Kimsey.

Foto: Alvin Lee och Ed Caraeff.

Albumet utgavs: Augusti 1971.

Tomas Håkansson

Alvin Lee ankaret i Ten Years After dog 2013. Sextioåtta år är ingen ålder längre, han lade upp gitarren på hyllan och drog iväg, tråkigt. Alvin Lee och basisten Leo Lyons bildade Ten Years After i Nottingham, England, tillsammans med organisten Chic Churchill och trummisen Ric Lee (inte släkt med Alvin Lee). Från början var TYA ett renodlat bluesband. Album debuten kom 1967 med det självtitulerade albumet Ten Years After.  Några spår på den plattan är Willie Dixons Spoonful, Ralph Bass/Willie Dixon/Sonny Boy Willimssons låt Help Me, Al Koopers I Can’t Keep From Crying Sometimes och gamle Manfred Mann sångaren Paul Jones låt I Want To Know. TYA kunde sin skola och kunde även tolka den. Gruppen inledde sin karriär med att en tid vara husband på den legendariska London klubben Marquee. TYA fick ganska snart fotfäste i USA, man inledde turnerandet där sommaren 1968 tillsammans med grupperna Canned Heat och Paul Butterfield Blues Band. Den 5 oktober 1968 spelade TYA på Folket Hus i Stockholm tillsammans med blues upplagan av Fleetwood Mac.

 

Ten Years After 1971: Rick Lee, Chic Churchill, Leo Lyons, 

bakom dem, Alvin Lee.

Blues musiken stod högt i kurs i slutet av 60 och början av 70-talet, grupperna främst från Storbritannien dök upp som svampar i jorden. I augusti 1968 släppte TYA sitt andra album som är inspelat live på London klubben Klooks Kleek. På detta album finns också låten som skulle förändra mycket för TYA, låten I’m Going Home (A.Lee). Samtidigt som man släppte det andra studio albumet Stonedhenge i augusti 1969 var man på turné i USA, en spelning på turnén kom att förändra allt, nämligen spelningen på den legendariska Woodstock festivalen. Denna spelning blev det stora kommersiella genombrott, och det var just där som man gjorde en makalös version av just I’m Going Home. TYA gick från att vara kända till att bli världsberömda. Gruppen var ständigt på turné och det kändes nästan som om de hade klippkort till USA. I USA var klubbarna utbytta mot Madison Square Garden i New York och LA Forum i Los Angeles, för TYA var det nu jättehallar som gällde när de turnerade i USA. En annan sida var att Alvin Lee hade blivit signifikativt med namnet Ten Years After. I USA turnerade man under namnet Ten Years After with Alvin Lee, senare blev det också ALVIN LEE with Ten Years After. Självklart påverkade detta sammanhållningen i gruppen. Det viktiga är att det kommersiella fokus som låg på Alvin Lee var helt och hållet skivbolagets idé. Den åttonde april 1971 startade TYA en massiv turné i Nordamerika med start i Detroit. Turnén pågick i drygt sju månader, med ett avbrott i september/oktober 1971 för en tre veckors turné i Storbritannien innan man återvände till Nordamerika och avslutade turnén i Cincinnati den 25 november 1971  Det var under den turnén som man släppte A Space In Time.

A Space In Time var TYA första album på det nya skivbolaget Chrysalis Records. Albumet var helt klart mer kommersiellt än tidigare album. Första låten One Of These Days (A. Lee) är en klurig liten sak, lite lågmäld men mycket TYA. Följande Here They Come (A.Lee) med lite Pink Floyd inledning är även den en lågmäld låt, det är starkt att inleda ett album så ”layback” som TYA gör på albumet. Låten som TYA fick en mindre hit med i USA är I’d Love To Change The World (A.Lee) som är en ren pop låt som enligt mitt tycke varken är bu eller bä. Folkrocken får sin beskärda del i låten Over The Hill (A.Lee), som tuffar på angenämt. Sedan blir det åka av i den enormt rockiga Baby Won’t You Let Me Rock ’N’ Roll You (A.Lee). Ten Years After hade total konstnärlig frihet på albumet och det hörs. Den Beatles (läs George Harrison) inspirerande Once There Was A Time (A.Lee) är en perfekt pop låt, med snårigt och fint gitarrspel av Alvin Lee. Let The Sky Fall (A.Lee) är åter TYA i coola blueskläder, en av plattans ballaste låtar. Som jag skrivit är det lågmälda som genomsyrar på ett positivt sätt och låten Hard Monkeys (A.Lee) är inget undantag. Plattans längsta rock/blues låt I’ve Been There Too (A.Lee) på drygt fem minuter, är tveklöst en av plattans starkaste spår. Albumet är stabilt och Alvin Lee  försöker inte glänsa med sitt gitarrspel utan TYA fungerar som en sammansvetsad grupp, detta trots att Alvin Lee skrev samtliga låtar undantaget den sista instrumentala Uncle Jam (Churchill/A.Lee/Lyons/R.Lee), som är en bra liten jazz låt där Alvin Lee och Chic Churchill  ”munhugger” musikaliskt med varandra. En värdig avslutning på ett väldigt bra Ten Years After album.

Ten Years Afters framgångar framför allt i USA gjorde att Alvin Lee musikaliskt växte ifrån de andra i bandet. Efter att A Space In Time hade släppts hade Alvin Lee starka funderingar på att lämna gruppen för att gå vidare som en solo artist. Anledningen var flera, bland annat trivdes han inte med den utveckling som TYA slog sig in på i och med A Space In Time. För honom var bluesen en hederssak, de andra i bandet gillade däremot det nya läget, inte svårt att förstå. Efter alla hundår i England där man turnerade i ur och skur på små klubbar var det nu "pay back time" som gällde med stora USA turnéer. Chic Churchill, Ric Lee och Leo Lyons var musikaliskt extremt beroende av Alvin Lee, utan honom skulle de tre falla platt. 

För att förstå Alvin Lees dominans i TYA så kan man bara se på gruppens olika album. På de åtta studio albumen TYA släppte mellan 1967 till 1974  innehåller totalt 74 låtar, Alvin Lee skrev 58 av de låtarna själv. Detta talar sitt tydliga språk. Belöningen i pengar satt också Alvin Lee i ett fördelaktigt läge. Han ensam blev multimiljonär under tiden i TYA, den största kakan av pengar fick Alvin Lee givetvis för sitt låtskrivande. 1973 spelade Alvin Lee in ett album A Road To Freedom med Steve Winwood, George Harrison, Mick Fleetwood, Buz Burrell, Ron Wood och Jim Capaldi. Det var efter det albumet som Alvin Lee förstod att han musikaliskt måste gå vidare och då utan de tre andra i TYA. Efter albumet Positive Vabiration (1974) var del ett av sagan Ten Years After slut.

Idag traskar Ten Years After vidare med den nya gitarristen Marcus Bonfanti som ersatt Alvin Lee's första ersättare i TYA Joe Gooch. Just Joe Gooch och original basisten i TYA Leo Lyons har nu bildat ett eget band och Leo Lyons är ersatt i Ten Years After av basisten Colin Hodgkinson. I augusti 2012 släppte Alvin Lee sitt sista studio album Still On The Road To Freedom, med albumet knöt han ihop sin musikaliska karriär och återvände till sin favoritmusik bluesen. En sträng bändare av rang har lämnat jordelivet och åkt på en enkel biljett till pärleporten, men det viktigaste är att Alvin Lee lämnade kvar till oss levande själar en tidlös musik skapat av en tidlös musiker.

CUSTARD PIE MUSIC


BUDDY HOLLY ÄR GRUNDEN FÖR DAGENS LÅTSKRIVARE 



Beatles har gjort det, likaså Rolling Stones, grupperna Blind Faith, Santana och sångerskan Linda Ronstadt, gjort vad? Jo spelat in en låt som Buddy Holly har varit med och skrivit. I Beatles fall heter låten Word's Of Love (Holly) och finns med på albumet Beatles For Sale (1965). Rolling Stones gjorde låten Not Fade Away (Holly/Petty) på albumet Around And Around (1964). Gruppen Blind Faith med Eric Clapton, Steve Winwood, Ginger Baker och Ric Gretch spelade in låten Well All Right (Holly/Petty/Allison/Houldin) på gruppens debut album Blind Faith (1969). Även Santana har spelat in Well All Right på sitt album Inner Secrets (1978). Sångerskan Linda Ronstadt har spelat in låten That'll Be The Day (Holly/Allison/Norman/Petty) på albumet Hasten Down The Wind (1976). Det finns en uppsjö av grupper och artister som har spelat in Buddy Holly låtar. Buddy Holly var ett fenomen och han var en av de första rock sångarna under 50-talets mitt som både skrev och framförde sitt eget material.


 Tomas Håkansson

 
Buddy Holly föddes som Charles Hardin Holley den 7 september 1936 i Lubbock, Texas. Det var när Buddy Holly skrev under sitt första skivkontrakt som han ändrade sitt efternamn från Holley till Holly med förnamnet Buddy. Musiken kom tidigt in i Buddy's liv, redan i trettonårsåldern var han ganska hemma på både piano och fiol. På Junior High School Hutchinson träffade Buddy Holly på hösten 1949 en lika musikintresserad kille som hette Bob Montgomery (1937-2014). De två bestämde sig för att bilda en duo som man döpte till "Buddy and Bob". Deras tidiga influenser kom från bluegrass och country musiken. Ryktet spred sig snabbt om duon som kunde sjunga i fina stämmor, de fick sina första spelningar på andra skolor runt om i Lubbock, man fick också spela ett par låtar på den lokala radiostationen. 

Den 3 juni 1955 fick "Buddy and Bob" ett erbjudande som det var omöjligt att tacka nej till, nämligen att vara förband till Elvis Presley hemma i Lubbock. "Buddy and Bob" hade redan innan den spelningen börjat påverkas av Elvis så mycket att de helt enkelt ersatte bluesgrass och country musiken med ren rock 'n' roll. Buddy Holly skulle visa sig ha en enorm talang för att skriva låtar. Tillsammans med Bob Montgomery skrev Buddy Holly redan 1954 låten Love's Made Fool Of You som släpptes först som singel med Crickets hösten 1959 efter det att Buddy Holly hade dött och med den nya gitarristen Sonny Curtis. Den sista singeln som Buddy Holly spelade in under sin livstid var låten Heartbeat, detta är en låt som Buddy Holly inte var med och skrev alls, låten skrevs av Bob Montgomery och Norman Petty.

"Buddy and Bob"

"Buddy and Bob" (längst ned på annonsen) 
som förband till Elvis.

  

I oktober 1955 började det hända saker för "Buddy and Bob". Först utökade man gruppen från en duo till en trio med trummisen Jerry Allison. Den lokala promotorn i Lubbock Eddie Crandell såg talangen i främst Buddy Holly och erbjöd honom ett skivkontrakt, men utan Bob Montgomery. Buddy Holly tackade först nej om inte Montgomery och Allison var inräknade. Eddie Crandell stod på sig och menade att Buddy Holly vid en eventuell skivframgång skulle kunna skräddarsy ihop en stark kompgrupp till sig själv. Bob Montgomery var musikaliskt begränsad och övertalade Buddy Holly att fortsätta utan honom, och med det var "Buddy and Bob" karriär över.

I den första upplagan av gruppen Crickets som Buddy Holly bildade ingick trummisen Jerry Allison, basisten Joe B. Mauldin (1940-2015) och gitarristen Niki Sullivan (1937-2004). Sedan gick det med raketfart, i augusti 1957 släppte Buddy Holly & Crickets som gruppen nu hette singeln That'll Be The Day (Holly/Petty/Allison) och den blev en fullpoängare och rusade upp till en första plats på den amerikanska singel listan. I november 1957 släppte gruppen sitt debut album The Chirping Crickets, som innehåller sådana Buddy Holly klassiker som Not Fade Away (Holly/Petty), Maybe Baby (Holly/Petty), It's So Easy (Holly/Petty) och Think It Over (Holly/Petty). Efter drygt ett år i Crickets och trots framgångarna så lämnade gitarristen Niki Sullivan gruppen för att istället börja studera. Man ersatte aldrig honom med någon ny gitarrist.

Debutalbumet med från vänster Niki Sullivan, Jerry Allison,

Buddy Holly och Joe B. Mauldin.

Buddy Holly själv samarbetade mycket med producenten och låtskrivaren Norman Petty (1927-1984), som också tog på sig rollen som Crickets manager. Trots att Crickets bara bestod av tre medlemmar så var de ändå två enheter. Buddy Holly låg på skivbolaget Coral, Jerry Allison och Joe B. Mauldin låg på skivbolaget Brunswick. Varför två olika skivbolag? Jo Norman Petty såg Buddy Holly som en fristående soloartist som i förlängningen skulle jobba helt själv utan en fast grupp. 

Norman Petty's skivstudio.



När uppföljaren till Buddy Holly & Crickets debut album släpptes i februari 1958 hette den kort och gott bara Buddy Holly, detta fast både Allison och Mauldin medverkar på albumet. Även detta album kryllar av Buddy Holly klassiker som Peggy Sue (Holly/Allison/Petty), Listen To Me (Holly/Petty) och Everyday (Holly/Petty). Peggy Sue släpptes som singel redan på vintern 1957, den tog sig upp på en tredje plats på den amerikanska singellistan. I april 1958 kom det album som skulle bli Buddy Holly's sista studio album. Skivbolaget ville rida på hans tidigare succé med låten That'll Be The Day och döpte albumet sonika till det.

Uppföljaren till debutalbumet.

Buddy Holly's sista album under hans livstid. 

I USA hade Buddy Holly nästan fått samma status som Elvis och han drog mängder av folk till sina konserter. Buddy Holly's musik började också spridas utanför USA. 1958 begav sig Buddy Holly och Crickets till Australien på en turné. Man besökte även Storbritannien. I England och Liverpool fanns det tre unga killar som kallade sig för Quarrymen, för dem kom Buddy Holly att bli själva ryggraden i deras kommande karriär. På våren 1958 gick de tre Lennon, McCartney och Harrison tillsammans med pianisten John Lowe och trummisen Colin Hanton in i Phillips Sound Recording Service i Liverpool och spelade in låten That'll Be The Day. Denna tidiga inspelning med de tre Beatles medlemmarna finns med på samlingen The Beatles Anthology (1995).

George Harrison, John Lennon och Paul McCartney 1958.

Den karusell som nu Buddy Holly befann sig på började snurra fortare och fortare.1958 var han en av USA's största artister. Men precis som Beatles senare (läs Lennon/McCartney) var det låtskrivandet och förlagsrättigheter som Buddy Holly i första hand koncentrerade sig på. Lubbock hade blivit för litet för Buddy Holly och han ställde kosan mot New York. Buddy Holly hade bestämt sig för att där lära sig den tuffa skivbolag branschen från grunden. I New York träffade han sin blivande fru Maria Elena Santiago som jobbade som receptionist på förlaget Peer-Southern Music, och efter att de endast känt varandra i två månader gifte sig paret hemma i Lubbock den 15 augusti 1958.

Buddy Holly och Maria Elena Santiago. 

Buddy Holly's trogna vapendragare i Crickets Jerry Allison och Joe B. Mauldin bestämde sig för att inte följa med honom till New York. Man skiljdes som vänner och medan Buddy Holly forsatte sin karriär med säte i New York så tog Jerry Allison Joe B. Mauldin in den nya gitarristen Sonny Curtis. Tryggheten med Crickets som Buddy Holly haft byttes nu ut mot studiomusiker. Buddy Holly satte ihop ett turné band med gitarristen Tommy Allsup (1931-2017), country musikern Waylon Jennings (1937-2002) samt trummisen Charlie Bunch (1939-2011). Buddy Holly bröt också med sin manager och låtskrivarpartner Norman Petty, därför att Norman Petty höll inne pengar som enligt Buddy Holly var hans arvoden. I efterhand skulle det visa sig att summan som Norman Petty höll inne var då 35.000 dollar, enormt mycket pengar på den tiden. 

Buddy Holly's nya Crickets från vänster: Waylon Jennings,

Buddy Holly, Tommy Allsup och sittande bak Charlie Bunch.

Buddy Holly hade blivit så förknippad med gruppnamnet Crickets att han döpte sitt nya turné band till det, Jerry Allison och Joe B. Mauldin gav också sitt okej till det. I slutet av 50-talet var det i USA populärt med så kallade paketshower. Vintern 1958 turnerade Buddy Holly tillsammans med Dion and The Belmonts, Ritchie Valens och The Big Bopper som var Jiles Perry Richardsons artistnamn. Turnén gick under namnet The Winter Dance Party. Man turnerade runt  i mellanvästern och det var en snårig och kall vinter framför allt när artisterna tog sig fram i en buss utan värme. Turnén var tokigt upplagd och de fick åka fram och tillbaka mellan tre stater, utan någon som helst logisk turné plan. Buddy Holly hade nått så högt upp i sin karriär att han bestämde sig för att ta en behövlig vila efter turnén, han tänkte också flytta tillbaka till Lubbock med sin fru. Buddy Holly skulle bara traggla sig igenom The Winter Dance Party innan flytten tillbaka till Lubbock. 

Buddy Holly, Ritchie Valens och Big Bopper.

Affischen för Buddy Holly's sista spelning på

Surf Ballroom i Clear Lake, Iowa den 2 februari 1959.

Efter spelningen den 2 februari 1959 på Surf Ballroom i Clear Lake, Iowa  beslöt sig Buddy Holly för att hyra ett litet plan som kunde ta honom och två musiker plus en pilot till Fargo i North Dakota, för spelningen där den 3 februari 1959. Det blev en huggsexa om platserna i planet. Buddy Holly var självklar för en plats, Big Bopper frågade Waylon Jennings som hade tingat en plats om han kunde få flyga med istället därför att han var förkyld. Waylon Jennings var en snäll själ och överlät sin plats åt Big Bopper. Den blott 17 åriga Ritchie Valens singlade slant med gitarristen Tommy Allsup om den sista platsen i planet. Tommy Allsup förlorade (vann egentligen skulle det visa sig) och Ritchie Valens hoppade in i planet.  Väder förutsättningarna på Mason City Airport var miserabla, det blåste kraftigt och snöade när planet en Beach Bonaza lyfte vid ett tiden på natten med den 22 åriga och relativt oerfarna  piloten Roger Peterson.

Efter endast knappt fyra minuter i luften störtade planet cirka 1,3 mil från flygplatsen de hade lyft ifrån. Alla fyra i planet omkom omedelbart vid nedslaget. Man räknade senare ut att planet hade slagit i backen med en hastighet av 270 kilometer i timmen. Det skulle dröja flera timmar innan planet hittades av sin ägare Jerry Dwyer, det var en ruskig syn som mötte honom vid nedslags platsen. Endast fem meter från  planvraket låg Buddy Holly och Ritchie Valens döda i snön. Big Bopper hade vid nedslaget kastats ut ur planet och låg cirka femton meter från vraket. Piloten Roger Peterson satt död i planet.

Piloten Roger Peterson.



Flygplanstypen Beach Bonanza som störtade med Buddy Holly,

Ritchie Valens, Big Bopper och piloten Roger Peterson.



Vraket med Buddy Holly till vänster i snön och Ritchie Valens till höger. 

  

Tidningarna dagen efter flyolyckan.

Dagen efter olyckan vaknade USA upp i chock, en av de riktigt stora stjärnorna på den amerikanska musik himlen hade endast 22 år ung ryckts bort tillsammans med den blott 17 åriga Ritchie Valens och den 28 åriga Big Bopper. På många av de stora amerikanska radiokanalerna spelades det mycket Buddy Holly och Ritchie Valens musik  som en hyllning. Det var svårt att förstå Buddy Holly's storhet när han dog. Hans riktiga storhetstid kom efter att han avlidit. Buddy Holly kom tillsammans med original Crickets att bli själva måttstocken för kommande rock och pop grupper från främst Storbritannien. Och det gällde i allt från gruppers sättningar som det vanliga att man utgick ifrån en till två gitarrister, en basist och trummis, och med minst en som sjöng i bandet, allt enligt Crickets manual. Men det som skiljde Buddy Holly från många av hans amerikanska rock kollegor var att han både var musiker och låtskrivare. Och just detta med att komponera eget material blev nyckeln för de flesta grupperna och artisterna i det som kom att kallas The British Invasion. 

Den brittiska gitarristen och legendaren Hank Marvin har och det är omvittnat varit den stora förebilden för många brittiska gitarrister Hank Marvin i sin tur hade Buddy Holly som sitt musikaliska riktmärke när han började i sin första grupp Chesternuts, som 1958 bytte namn till The Drifters. Eftersom det fanns en amerikansk grupp som också hette Drifters bytte Hank Marvin, Bruce Welch (gitarr), basisten Jet Harris (1939-2011) och trummisen Tony Meehan (1943-2005) gruppens namn till Shadows. Mest kända blev Shadows som kompgrupp till Sir Cliff Richards. 

The Shadows 1960, från vänster: Hank Marvin,

Bruce Welch, Jet Harris och Tony Meehan.

Hank Plays Holly (1996).

Buddy Holly var Hank Marvins absolut största förebild, och 1996 hyllade han honom med albumet Hank Plays Holly. Ett album som kryllar av klassiska Buddy Holly låter som Everyday, Peggey Sue, och That'll Be The Day bland många. Buddy Holly's musik är idag odödlig och fortfarande många gånger riktmärket för kommande musiker och låtskrivare, han är också mannen som gav Fender gitarren ett ansikte. Buddy Holly's musik ägs idag av sir Paul McCartney.

Crickets 1995: Sonny Curtis, Joe B. Mauldin och Jerry Allison.

Sista bilden på Buddy Holly som togs bara några timmar

före det att hans plan störtade.