Cream - Wheels Of Fire

CUSTARD PIE MUSIC

WHEELS OF FIRE

CREAM

Låtar: White Room (Bruce/Brown), Sitting On The Top Of The World (Burnett), Passing The Time (Baker/Taylor), As You Said (Bruce/Brown), Pressed Rat And Warthog (Baker/Taylor), Politician (Bruce/Brown), Those Were The Days (Baker/Taylor), Born Under A Bad Sign (Jones/Bell), Deserted Cities Of The Heart (Bruce/Brown), Crossroads (Johnson), Spoonful (Dixon), Traintime (Bruce) och Toad (Baker).
 
Musiker: Jack Bruce (bas/sång/munspel), Eric Clapton (gitarr/sång), Ginger Baker (trummor) och Felix Pappalardi (orgel/trumpet/fiol).
 
Studio: IBC Studios, London och Atlantic Studios, New York.
 
Producent: Felix Pappalardi.
 
Tekniker: Tom Dowd/Bill Halverson/Adrian Barber.
 
Albumdesign: Stanislaw Zagorski/Martin Sharp.
 
Albumet utgavs: Augusti 1968.



    Tomas Håkansson     

Det är alltid tråkigt när gamla hjältar ställer in för gott. Skotten Jack Bruce blev endast 71 år innan den där lömska sjukdomen cancer slog ut hans njurar för gott. Fram till den 25 oktober 2014 var Cream även om de inte var verksamma längre en av de få grupper från 60-talet som fortfarande hade alla sina original medlemmar kvar i livet, nu är det inte så längre, en gedigen musiker har stämplat ut, och allt känns lite gråare.

Nyheten om att rockens första supergrupp hade bildats blev känt första gången den 11 maj 1966 då tidningen Melody Maker skrev ”Eric, Jack & Ginger team up". Fjorton dagar senare tillkännagav man att gruppen skulle heta Cream. Debuten skedde den 31 maj 1966 på Sixth National Jazz & Blues Festival som hölls på Meadow Windsor Racecourse . Den 26 november 1968 gjorde Cream sin sista spelning som turnerande grupp på Royal Albert Hall i London. 37 år senare den 2 maj 2005 återbildades Cream för fyra spelningar åter på Royal Albert Hall’s scen.

När Cream bildades hade många svårt att sätta en etikett på bandet. Kanske var de bara tre individualister som med varandra delade scen och skivkontrakt. Eric Clapton var till en början obenägen att driva gruppen i England med den pop boom som härjade där på 60-talet. Han ville att Cream skulle jobba utifrån Chicago där gruppens hjärta fanns. Det var ju ändå de gamla blueshjältarna från USA och främst Chicago som var Creams fundament när det gällde inspiration. I februari 1967 gjorde Cream sin första utlandsturné och besökte Frankrike, Holland, Tyskland, Danmark, Norge och Sverige. När de spelade på Konserthuset i Stockholm bandade Sveriges Radio in showen. Konserten sändes ett halvår senare i svensk radio och då i ett nedkortat skick med låtarna N.S.U, Steppin Out, Traintime, Toad och I’m So Glad. Låtarna Traintime och Toad kom senare att ingå på albumet som den här artikeln handlar om – Wheels Of Fire. I mars 1967 var det dags att ta tjuren i hornen och starta den första USA turnén.

 

 Cream 1967, från vänster: Ginger Baker, Jack Bruce och Eric Clapton.

Med de två första studioalbumen Fresh Cream (1966) och Disraeli Gears (1967) i ryggen påbörjade Cream i juni 1967 inspelningen av det tredje albumet Wheels Of Fire, albumet som kom att bli ett monster. Albumet tog nästan ett år att spela in, mycket beroende på att Cream ständigt var upptagen med turnéer och det gjorde att man spelade in albumet under det olika turné pauserna. Cream hade efter två studioalbum gått från klubbscenen till att bli ett arenaband främst i USA där suget efter gruppen var enormt. Den brittiska musikpressen var däremot ganska kallsinnig och var aldrig övertygande om gruppen förträfflighet. Varför gick då inte Cream hem bland de brittiska musikjournalisterna? En av anledningarna var att de brittiska skribenterna inte var tilltalad av så kallade supergrupper och man kallade Cream bland annat för ett egotrippat band med en stor portion publik förakt. Led Zeppelin kom senare att råka ut för samma behandling av den brittiska presskåren. Detta gjorde att Led Zeppelin precis som Cream kom att lägga den största tiden av sitt turnerande till USA där båda grupperna hade en väldigt hög status.

Wheels Of Fire släpptes i augusti 1968, och albumet blev en omedelbar succé och klättrade direkt upp till en tredje plats på den brittiska albumlistan. I USA blev det jackpot med en första placering på albumlistan där. Trots den enorma framgången med Wheels Of Fire hade Cream beslutat sig för att lägga av efter USA turnén och spelningen på Royal Albert Hall 1968. På den näst sista Amerika turnén bandade man in spelningen på Fillmore West i San Fransisco och fyra låtar därifrån kom att hamna på live sidan av Wheels Of Fire. Cream hade beslutat sig för att ta avsked med ett dubbelalbum, där den ena delen är studio inspelad och den andra live inspelad. Första låten Crossroads (Johnson) på live delen är en av de bästa versionerna av låten som någon spelat in. Ett av Creams främsta varumärken var deras långa jam låtar med oändliga solon och enorma musikdueller mellan Jack Bruce och Eric Clapton. På låten Spoonful (Dixon) håller inte Jack Bruce inne med krutet, den drygt sexton minuter långa Spoonful är tung med ett vasst och bra basspel av Jack Bruce. På tal om solon så var det Ginger Baker som skapade det som kom att bli en epidemi bland hårdrocks trummisar på 70-talet nämligen – trumsolon. På sin egen komponerande låt Toad visar Ginger Baker med all tydlighet var skåpet ska stå när det gäller trumsolon.
 
Studio delen av plattan inleds med låten White Room (Bruce/Brown). Den andra studio låten är Chester Burnetts Sitting On Top Of The World där Cream lever ut alla sina bluesdrömmar i en cool version av låten och med ett då nydanande gitarrspel av Eric Clapton. Produktionen på albumet håller högsta klass mycket beroende på producenten Felix Pappalardi som senare blev basist i den amerikanska gruppen Mountain.

Låten Passing The Time (Baker/Taylor) på Wheels Of Fire skiftar mellan pop till tung bluesrock, egentligen en helt ut flippad låt. Också i låten As You Said (Bruce/Brown) flörtar man med det lite flummiga och samtidigt med en ton av Beatles. Enklast hade varit att spela in en rak rock blues platta, det som många hade förväntat sig, istället får man ett album som går på upptäcktsfärd i den musikaliska djungeln. Just det annorlunda kan man höra i Baker/Taylor låten Pressad Rat And Warthog en liten sagoberättelse med Ginger Baker som ciceron. Trots alla de musikaliska utflykterna på albumet så bevisade Cream i låten Politician (Bruce/Brown) att man var ett av världens absolut tyngsta band, låten Politician är ett Cream på tårna. Baker/Taylors fina Those Were The Days är en av plattans mest homogena låtar med strålande sång av Jack Bruce. Born Under A Bad Sign skriven av Booker T. Jones och William Bell var en av Creams mest populära låtar när de spelade live. På Wheels Of Fire gör man låten på studio delen. Cream hade en enastående förmåga att behandla covers låtar med största respekt, Born Under A Bad Sign är inget undantag.   

Den 12 november 1968 gjorde Cream sin sista spelning i USA på Baltimore Civic Centre. Samtidigt med Creams farväl vintern 1968 bildades det tre grupper i England som kom att sticka ut lite mer än andra grupper, tre grupper som kom att utveckla den tunga rockmusiken ett par steg till, bland andra en grupp från Hertford utanför London som bara varit verksamma i ett halvt år när Cream bröt upp, gruppen  – Deep Purple. På hösten 1968 såg gruppen Polka Tulk dagens ljus i Aston utanför Birmingham, gruppen bytte senare namn till – Black Sabbath. I september 1968 bara två månader innan Creams final på Royal Albert Hall bildades i Birmingham och London - Led Zeppelin. 

Den brittiska och amerikanska rockscenen var dynamisk när Cream bestämde sig som man säger ”call it a day”. Vid denna tid då ”tronskiftet” skedde för den tunga rocken var många legendarier fortfarande fullt verksamma, exempelvis var Brian Jones gitarrist i Rolling Stones, Beatles var en grupp i full blom och Jimi Hendrix hade just släppt sitt tredje album Electric Ladyland. I USA stod Doors med Jim Morrison på toppen av sin karriär. Elvis Presley hade gjort en bejublad TV comeback, efter att han lämnat Hollywood och alla skit filmer han spelade in där. 1968 var det bara ett år kvar till den legendariska Woodstockfestivalen.

 

På Wheels Of Fire live luftar Jack Bruce sitt munspel i sin egen Traintime, en jäkligt ball låt med Jack Bruce samt Ginger Baker och en virveltrumma, en låt som kräver mycket av publiken, Jack Bruce och Ginger Baker tar hem låten med fulla segel. Studio delens sista låt är Deserted Cities Of The Heart (Bruce/Brown), en rak rocklåt som svänger enormt.
  Wheels Of Fire blev  barnbrytande när den släpptes, fortfarande idag fungerar albumet som en lärobok för många nya grupper. Med Wheels Of Fire tog Cream avsked och en ny rockscen skulle formas främst i Storbritannien. 

När Cream 2005 återvände till Royal Albert Hall 37 år efter uppbrottet spelade man sju av Wheels Of Fires tretton låtar, bara det är ett gott betyg till albumet. 

Cream på Royal Albert Hall 2005, Ginger Baker, Jack Bruce och Eric Clapton.