CUSTARD PIE MUSIC
STREET CORNER TALKING
SAVOY BROWN
STREET CORNER TALKING
SAVOY BROWN
Musiker: Kim Simmonds (gitarr), Dave Walker (sång), Paul Raymond (keyboards), Andy Sylvester (bas) och Dave Bidwell (trummor).
Låtar: Tell Mama (Simmonds/Raymond), Let It Rock (Rock And Roll On The Radio) (Simmonds/Raymond), I Can’t Get Next To You (Whitfield/Strong), Time Does Tell (Simmonds), Street Corner Talking (Simmonds), All I Can Do (Simmonds/Raymond) och Wang Dang Doodle (Dixon).
Studio: Olympic Sound Studios, London.
Producent: Neil Slaven.
Tekniker: George Chkiantz.
Assisterande tekniker: Rod Thear.
Album Design: David Anstey.
Albumet utgavs: I September 1971.
Tomas Håkansson
Savoy Brown siktade in sig på Nordamerika där de blev väl bemötta och hade en stor skara fans. Men ännu en och i det här fallet gigantisk förändring skulle komma för gruppen. Efter albumet Looking In (1970) bestämde sig Lonesome Dave Peverett tillsammans med Roger Earl (trummor) och Tony Stevens (bas) att lämna Savoy Brown och bilda gruppen Foghat tillsammans med gitarristen Rod Price (1947-2005) från gruppen Chicken Shack.
Foghat hade samma inställning som Savoy Brown när det gäller turnerandet det var Nordamerika som gällde. Men Foghat drog det ett steg längre, gruppen flyttade hela sin verksamhet till USA, många tror idag att Foghat är ett amerikanskt men från början är det alltså ett engelskt band.
Kim Simmonds och hans Savoy Brown vek inte ned sig trots medlems flykten, Savoy Brown ersatte de avhoppade medlemmarna med Dave Bidwell (trummor) som kom från en av Englands plantskolor när det gällde rock och blues grupper Chicken Schack. Det kom att bli många turer fram och tillbaka när det gällde medlemmar mellan Chicken Schack och Savoy Brown. Chicken Shack leddes av gitarristen och sångaren Stan Webb. Även Paul Raymond (keyboards/gitarr) plockades från Chicken Chack, där han hade ersatt Christine McVie när hon började i Fleetwood Mac. Senare i karriären kom Paul Raymond att spela i grupper som UFO, Michael Schenker Group och Waysted. En av de som var med och startade Chicken Schack var Andy Sylvester (bas) som nu blev ny medlem i Savoy Brown. Slutligen tog Kim Simmonds in sångaren Dave Walker, som hade haft ett brokigt musikliv. Men det tog fart ordentligt när han började i Savoy Brown. Hans tid i Savoy Brown var bra och stabil, det är mer än vad man kan säga om honom och vad som hände när han och gitarristen Bob Weston ersatte gitarristen och sångaren Danny Kirwan i Fleetwood Mac. Man spelade in ett album med Fleetwood Mac som fick namnet Penguin (1973). Dave Walker passade aldrig in i Fleetwood Mac och på albumet medverkade han bara på två låtar, den egna The Derelict och den gamla fina (I’m A) Roadrunner. Han var också med i Black Sabbath i två veckor 1977. Där han bland annat mimade till War Pigs i TV programmet Look Hear, men mer än så blev det inte innan Ozzy ångrade sig och kom tillbaka till Black Sabbath.
Med ett stärkt självförtroende gick nya Savoy Brown in i den klassiska Olympic Studio i London och spelade in albumet Street Corner Talking (1971). Tillsammans med producenten Neil Slaven började man arbetet med det nya albumet. Inlednings låten Tell Mama blev lite av ett signum för Savoy Brown, och i USA på Billboards singellista klättrade låten upp till en hedrande 83 plats. Bytet av medlemmar verkade vara till godo förSavoy Brown. Samtidigt började Foghat med de gamla Savoy Brown medlemmarna söka efter ett skivkontrakt. Detta fick man i början av 1972 och i juni släpptes deras debutalbum Foghat producerat av Dave Edmunds. Det var inga dåliga vibbar mellan grupperna, man turnerade ofta samtidigt i Nordamerika och visst slogs man om samma publik. Jag har aldrig riktigt förstått varför Roger Earl, Lonesome Dave Peverett och Tony Stevens lämnade Savoy Brown eftersom den musik som de spelade i Foghat var i princip samma som spelat med Savoy Brown. Nej jag tror att det var mer så att Kim Simmonds styrde Savoy Brown uteslutande på sina egna villkor. Sedan tycker jag och det är givetvis högst personligt, att i början och fram till mitten av 70-talet så höll Savoy Brown hårt på sina rock blues rötter medan Foghat utvecklade sig lite mer åt hårdrocken, inget fel i det, men jag tycker att Savoy Brown svänger mer.
Det andra spåret på Street Corner Talking är låten Let It Rock (Rock And Roll On The Radio) skriven av Simmonds och Stevens. Let It Rock är som en rak vägsträcka, det är en låt utan krusiduller det är bara rakt på. Den tredje låten och en av albumets två covers är I Can’t Get Next To You (Whitfield/Strong), i Savoy Brown’s version låter den lite blues släpande på ett positivt sätt, sånggruppen Temptations hade en USA etta med denna låt två veckor i oktober 1969. Att albumet Street Corner Talking blev en bra nystart för gruppen rådde det ingen tvekan om, spelglädjen fanns där och de nya medlemmarna passade väldigt bra ihop. Musikaliskt var denna upplaga starkare än den som gick till Foghat. Det nya Savoy Brown åkte mellan februari till april 1971 på sin sjätte Nordamerika turné tillsammans med Faces.
Tillbaka till albumet och låten Time Does Tell, som maler på precis så där som oftast Savoy Brown låtar gör, och Dave Walker passar in perfekt bakom sång micken. Kim Simmonds har också skrivit titellåten Street Corner Talking, en låt med mycket blues känsla, det som var så bra med Savoy Brown på den här tiden var att de aldrig dagtingade med sin musik. Man menade att blues rocken var helig. En låt som ändå jazzar till det lite är den drygt tio minuter långa All I Can Do, där Paul Raymond går loss på sitt piano. Nu blev det ett album till med denna upplaga av Savoy Brown, i mars 1972 släppte man albumet Hellbound Train, sedan försvann Andy Sylvester som ersattes av Andy Pyle och som jag tidigare skrev så lämnade även Dave Walker gruppen för att börja i Fleetwood Mac det gjorde han efter albumet Lion’s Share som släpptes i januari 1973. 1972 gjorde Savoy Brown en spelning i Central Park i New York, ett live album från den spelningen släpptes 1985. Dave Walker i sin tur kom tillbaka till Savoy Brown 1988 och albumet Make Me Sweat och det nästkommande albumet Kings Of Boogie (1989), sedan slutade han igen. Trummisen Dave Bidwell medverkade på ett par spår på albumet Jack The Toad (1973), den andra trummisen på plattan är Ron Berg. Efter det albumet lämnade Dave Bidwell Savoy Brown för att återkomma 1975 till albumet Wire Fire, för att efter det albumet åter lämna gruppen. Paul Raymond lämnade Savoy Brown efter albumet Jack The Toad (1973), men kom tillbaka redan 1975 och albumet Wire Fire. Paul Raymond stannade i Savoy Brown fram till albumet Ski’n ’n’ Bone (1976), sedan lämnade han Savoy Brown för gott. Slutligen Andy Sylvester som lämnade Savoy Brown för gott efter albumet Hellbound Train (1972), han är den enda i denna upplaga av Savoy Brown som aldrig återkom till gruppen vid ett senare tillfälle.
Avslutningen på Street Corner Talking är Willie Dixons Wang Dang Doodle, det hörs tydligt i låten att Savoy Brown är hemma på mammas gata. Savoy Browns version av Wang Dang Doodle är strålande med ivrigt piano spel av Paul Raymond. Savoy Brown är idag ”still going strong” så att säga. Man turnerar för det mesta i Nordamerika och Kim Simmonds Savoy Brown består idag bara av amerikanska musiker.
CUSTARD PIE MUSIC
ETT GENI SURFADE TILL HOLLAND OCH SKAPADE ETT MUSIKALISKT KAOS OCH EN SAGA
.png)
Tomas Håkansson
Har man varit med och skrivit låtar som Good Vibration, Fun Fun Fun, California Girls, Heros And Villians, Help Me Ronda, Surfer Girl, Would It Be Nice och enligt Paul McCartney också skrivit den ultimata pop låten God Only Knows, då är det svårt för ett skivbolag att ha konstnärliga eller praktiska krav på en sådan låtskrivare. Det är ovanligt att ett stort skivbolag som i det här fallet Reprise som ingick i amerikanska Warner Bros ändå gjorde misstaget att låta låtskrivaren Brian Wilson och hans grupp Beach Boys själva planera upplägget när de skulle spela in gruppens nittonde studio album. Beach Boys var 1972 tiden för inspelningen redan legendarer inom pop och rock musiken. Man hade också sett sina bästa dagar rent kommersiellt, tiden och verkligheten hade också hunnit ikapp gruppen.
I början av 70-talet var det alkohol och droger samt en mentalt förvirrad Brian Wilson som skapade de största rubrikerna när det gällde Beach Boys.1972 bestod Beach Boys av Brian Wilson (keyboards/sång/bas), Carl Wilson (gitarr/sång), Dennis Wilson (trummor/sång), Al Jardin (sång/gitarr), Mike Love (sång) och de två nya medlemmarna Ricky Fataar (trummor) och Blondie Chaplin (gitarr/sång). Vid denna tid var Beach Boys långt ifrån sina städade blåvita skjortor med kakibyxor som var deras klädstil i början av 60-talet. Nu på 70-talet var det talibanskägg bohemisk klädsel och ett fritt liv både privat som musikaliskt som gällde, alla var vänner med alla, och det fanns ett koppel av så kallade "vänner" som hängde runt gruppen dag och natt.
.png)
Beach Boys 1961 från vänster: Brian Wilson, Mike Love,
Dennis Wilson, Carl Wilson och David Marks.
Beach Boys 1965 från vänster: Brian Wilson, Al Jardin,
Mike Love, Dennis Wilson och Carl Wilson.
Bech Boys 1967 från vänster Bruce Johnston, Mike Love,
Dennis Wilson, Al Jardin och Carl Wilson.
.jpg)
Beach Boys 1972 från vänster: Carl Wilson, Brian Wilson,
Al Jardin, Ricky Fataar, Dennis Wilson,
Blondie Chaplin och Mike Love.
I slutet på 60 och början på 70-talet var förändringens tid för Bech Boys. Man lämnade sitt skivbolag Capitol som man varit troget sedan debuten 1962 med albumet Surfin' Safari. I november 1969 skrev Beach Boys kontrakt med Warner Bros bolaget Reprise där chefen var den dynamiska Mo Ostin. Det var en av de andra höjdarna på Warner Bros, Van Dyke Parks som övertalade en tveksam Mo Ostin att kontraktera Beach Boys. På Reprise släppte Beach Boys först albumet Sunflower (1970) som bäst nådde en 151 plats på den amerikanska album listan, sedan 1971 släppte man Surf's Up som orkade sig upp till en 29 plats i USA, det tredje albumet på Reprise blev albumet Carl And The Passions - So Tough (1972), med en 50 plats på Billboards albumlista som bäst. Beach Boys var efter tre album inte någon kommersiell dundersuccé för Reprise.
Carl Wilson som var själva limmet i Bech Boys berättade för skivbolags direktören Mo Ostin att gruppen planerade att spela in sitt nya studio album i Holland av alla ställen. Man skulle inte bara spela in albumet i Holland, man skulle också flytta dit en tid efter inspelningen, (av detta med att leva i Holland blev det inget). Gruppen ville bort från Kalifornien, kändisliv, droger och allt som kunde störa gruppen i sitt arbete, lite undrande är om Holland var bästa stället på jorden att åka till om man till exempel ville hålla sig borta från droger, Beach Boys tyckte det. Att Beach Boys var på randen till bankrutt verkade inte störa planerna, det gällde bara att få skivbolaget och Mo Ostin att köpa Holland idén eftersom det i slutändan var skivbolaget som fick stå för fiolerna. Detta skulle bli ett kostsamt projekt för Reprise. Beach Boys var som sagt inget självgående tåg längre, man sålde dåligt med skivor men man turnerade ändå en hel del, mest i Storbritannien och USA. Ett av själen att Mo Ostin gav sitt okej var säkert att Brian Wilson skulle medverka aktivt som låtskrivare på albumet, och Mo Ostin visste att i sina bästa stunder kunde Brian Wilson skapa mästerverk, detta kan ha varit en bidragande orsak till att Mo Ostin till slut gav sitt ok till Holland albumet.
Beach Boys med ett entourage utan motstycke begav sig till Holland, Brian Wilson tog med sig sin fru och två barn, svägerska samt en hushållerska. Dennis Wilson tog med sig fru och två barn. Carl Wilson tog med sig sin fru sina två barn en svåger samt en hushållerska och två hundar. I Mike Loves sällskap ingick fru, två barn och en barnsköterska, Al Jardin hade samma laguppställning som Mike Love. Ricky Fataar tog med sig sin fru och hennes föräldrar, medan Blondie Chaplin lite blygsamt bara tog med sig sin flickvän. En annan Beach Boys medlem Bruce Johnston var inte involverad i arbetet med Holland albumet, han lade däremot på bakgrunds sång i efterhand på låten California Saga/California (Al Jardin). Övriga i entouraget var chefsteknikern Steve Moffit som tog med sig sin privatsekreterare och sin son. Den assisterande teknikern Gordon Rudd tog med sig sin fru. Managern Jack Reily åkte tillsammans med sin sekreterare och hennes man. Turnéledaren Jon Parker som var sist att flyga över fick sällskap av sin fru. Bröderna Wilsons mor Audree Wilson åkte även hon med till Holland. Beach Boys pr man Bill De Simone hade åkt över till Holland tidigare för att leta hus till Beach Boys med följe. Bill De Simone hyrde hus i städer och byar som Amsterdam, Hilversum, Laren, Vreeland, Brambrügge, Haarlem, Heemstede, Assendelft och Blomendaal. Till allt detta hyrde han också tretton bilar.
Det mest bisarra i denna historia är Beach Boys val av studio. För det var just det som var problemet, man hittade inte någon lämplig studio i Holland. Det kan tyckas att en sådan ganska avgörande del av projektet som val av studio skulle ha prioritet ett, men icke. Beach Boys kom på den briljanta idén att bygga en helt ny studio, dock inte i Holland, utan i Los Angeles! När studion var färdigbyggd i Los Angeles monterade man ned hela rasket, sedan skicka man över alltihopa till Holland och staden Brambrügge, där man byggde upp studion igen.
Ett sådant här vidlyftigt projekt skulle givetvis innebära en del problem, men det fanns framför allt ett stort och viktigt problem som stavas Brian Wilson. Hur skulle man få Brian Wilson som ständigt var tablett drogad och paranoid att bara lämna sitt hus och ta sig till Los Angeles flygplats och där sätta honom på ett plan till Amsterdam. Hans fru och barn hade åkt över till Holland i förväg. Innan Brian Wilson satte sina fötter på Nederländsk mark hade han två gånger ute på Los Angeles flygplats vägrat stiga på flygplanet. Tredje gången på lika många dagar som Brian Wilson åkte ut till flygplatsen gick det bättre, trodde man. Tre timmar efter det att planet från Los Angeles hade landat Amsterdam flygplats syntes inte röken av någon som såg ut eller hette Brian Wilson. Turnéledaren Joe Parker hade sett till att Brian Wilson till slut klev ombord på planet till Amsterdam. Efter det att han fått in Brian Wilson i planet tog sig Joe Parker till närmaste telefon på flygplatsen och ringde upp Carl Wilson i Holland och meddelade honom att "BW is on his way."
Vad som sedan hände skulle ingen normal människa tro på om det inte handlade om "dirigenten" i orkestern Beach Boys. Enligt en flygvärdinna satte sig Brian Wilson på andra raden vid fönstret i första klass . Väl i stolen meddelade kaptenen att planet skulle bli cirka 20 minuter försenat innan "take off", betänk nu att detta är 1972 och 28 år innan 11 september. Brian Wilson bad den ena flygvärdinnan att få gå ut och röka i hallen som var i direkt anslutning till planets främre dörr. Enligt flygvärdinnan var det ett par av resenärerna som gick ut i hallen och rökte samt sträckte på benen i väntan på att planet skulle lyfta. Och lyfte gjorde det, fast utan Brian Wilson.
.png)
Brian Wilson i pyjamas och morgonrock i en affär för att handla,
inget ovanligt för honom, klädseln alltså.
Brian Wilsons fru Marilyn och hans bror Carl Wilson var ordentligt luttrade och kunde bara konstatera att ett flygplan från Los Angeles med Brian Wilson ombord var mer ett önsketänkande. Nu var det Marilyn Wilson som tog närmaste telefon på Amsterdams flygplats och ringde en då förmodad lugn och avslappnad Joe Parker som med egna ögon sett Brian Wilson kliva på planet i Los Angeles, för att meddela honom att "BW was nowhere to find" . Hur var detta möjligt undrade en nu total förvirrad Joe Parker. För att inte dra ut på upplösningen så åkte Joe Parker tillbaka till flygplatsen, där han till slut hittade en utsövd Brian Wilson som hade hittat en soffa i ett sidorum i hallen som han lade sig på för att vila, men somnade, och planet lyfte "end of story".
Meningen var att Joe Parker efter det att alla i sällskapet Beach Boys hade gjort sig hemmastadda i Holland skulle han som sista man själv åka över i sällskap med sin fru. Nu fick han kasta all denna planering överbord. Marilyn Wilson tog befälet och beodrade Joe Parker att vid fjärde försöket se till att Brian Wilson kom med till Amsterdam och då i sällskap med Joe Parker själv. Wilson och Parker samt hans fru satte sig på platserna 1A och 1B samt 2A i första klass, och till slut lyfte planet denna gång med en fysisk närvarande Brian Wilson i planet till Amsterdam.
Från vänster Ricky Fataar, Blondie Chaplin, Al Jardin, Mike Love
och Carl Wilson under studioarbetet med Holland albumet.
Beach Boys vistades åtta månader i Holland för inspelningen av albumet Holland. Detta album kom att bli något alldeles speciellt av många olika orsaker. De enkla men geniala poplåtarna var ersatta av lite mer djupt låt material, men på ett positivt sätt. Öppningsspåret på Holland låten Sail On Sailor skrevs i första versionen av Brian Wilson, texten skrevs av Jack Riely och Ray Kennedy. På Sail On Sailor är det Blondie Chaplin som sjunger, och visst blåste det nya vindar i Beach Boys. Den lite flummiga Steamboat och den enormt vackra Only With You är två låtar som visade vilken utmärkt låtskrivare Dennis Wilson var när han fick möjlighet att visa det, på dessa två Dennis Wilson låtar sjunger hans bror Carl Wilson. Att Beach Boys experimenterade musikaliskt under Holland arbetet rådde det inget tvivel om. Ta bara låten California Saga av Mike Love och Al Jardin som är indelad i tre olika delar, Big Sur och The Beaks Of Eagle samt den tredje delen California, där också Brian Wilson gör sin enda sånginsats på albumet.
Brian Wilsons huvuduppgift på Holland albumet var att skriva låtar, och många av dem håller som vanligt väldigt hög kvalité. I låten Funky Pretty visar Beach Boys en annan ny sida, men framför allt en ny Brian Wilson som låtskrivare. Det kollektiva låtskrivarbetet fungerade också bra som i låten Living This Town som Ricky Fataar och Blondie Chaplin skrev tillsammans med Carl Wilson. En av de låtar som sticker ut mest och tveklöst ett av plattans starkaste spår, Carl Wilson's The Trader.
Väl på plats i Holland började Brian Wilson skriva på en saga i musikalisk form, som han döpte till Mount Vernon And Fairway (A Fairy Tale). Hela idén till sagan fick Brian Wilson då han på nätterna i Holland satt och lyssnade på Randy Newmans då nysläppta album Sail Away (1972). Brian Wilson var helt övertygad att hans lilla musikaliska saga skulle komma med på Holland albumet. Det gick givetvis inte, men Carl Wilson hjälpte sin bror att sammanställa Mount Vernon And Fairway (A Fairy Tale), så att den till slut kom med som en bonus Ep på Holland albumet. När Beach Boys återvände till USA efter tiden i Holland och efter månader av omarbetningar av det inspelade materialet presenterade man till slut Holland albumet för Mo Ostin så som Beach Boys själva tyckte att slutproduktionen skulle låta. Beach Boys bemöttes först av Mo Ostins absoluta tystnad innan han totalt skogstokig och på stående fot lovade att albumet aldrig skulle nå ut till någon skivaffär någonstans på jorden så länge han ansvarade för detta projekt. Efter att ha kommit något till sans meddelade Mo Ostin att Holland inte kunde släppas under namnet Beach Boys, han såg istället ett par miljoner dollar som sakta men säkert hade gått upp i rök.
Brian Wilson's Ep saga
Mount Vernon And Fairway (A Fairy Tale)
.png)
Mo Ostin.
Van Dyke Parks och Brian Wilson.
En av Bech Boys närmaste medarbetare Van Dyke Parks skulle nu försöka rädda det som gick att rädda. Han började med att be Brian Wilson omarbeta låten Sail On Sailor, så att man till och börja med kunde släppa den som en singel. Tillsammans med Tandyn Almer som var en vän till Brian Wilson gjorde man en del ändringar i Sail On Sailor, framför allt korta man ned den tidsmässigt så den kunde få radio spelningar. Mo Ostin var fortfarande vansinnig men han förstod efter att ha kommit något i sans att det bästa var att göra något åt Holland materialet så att albumet kunde komma ut på marknaden, och med det dämpa den väntande förlusten.
Första singeln från Holland albumet.
Nu var det inte så att Mo Ostin kunde ägna all sin tid åt bara Beach Boys, han var redan en legendar och jätte i skivbolagsbranschen. Han plockades till Frank Sinatras egna skivbolag Reprise 1960. Mo Ostin har arbetat med många av de stora i musikbranschen allt från Miles Davis, Ella Fitzgerarld, Count Baise, Duke Ellington och Billy Holliday, till Kinks, Fleetwood Mac, Eagles, Who och Jimi Hendrix, för att nämna några av alla de artister och grupper som Mo Ostin haft nära samarbete med.
Efter att ha lyssnat på omarbetningen av Sail On Sailor godkände Mo Ostin motvilligt att låten skulle släppas som första singel från albumet. Holland albumet släpptes den 8 januari 1973 mitt under en stor Bech Boys turné som hade startat redan i november 1972, och på den turnén spelade de en del låtar från det kommande albumet som förutom Sail On Sailor även var The Trader, Funky Pretty (Fataar/Chaplin/Love) Living This Town (Fataar/Carl Wilson/Chaplin/Love) samt We Got Love (Fataar/Chaplin/Love), som är en låt från inspelningen av Holland albumet men som aldrig kom med på slutproduktionen. Den 29 januari 1973 släpptes singeln Sail On Sailor som blev en av Beach Boys mest spelade låtar på amerikansk radio och som drog igång försäljningen och uppmärksamheten kring Holland albumet ordentligt.
Holland albumet
Holland kom att bli det sista albumet där Beach Boys med en stabil Brian Wilson skapade en alternativ musik till deras tidigare hit anpassade pop musik. Holland är idag ett av Beach Boys mest respekterade album bredvid mästerverket Pet Sounds (1966). Albumet nådde som bäst upp på en 37 plats på den amerikanska albumlistan, och det var bra, den låg på listan i hela 26 veckor som också det var en bedrift. En liten lustig detalj är att drygt ett år senare på våren 1974 så tog sig Sail On Sailor åter in på den amerikanska singel listans och då på en 49 plats. På våren sommaren och den hösten 1973 gjorde Beach Boys en stor och framgångsrik USA turné. Man spelade in delar av turnén och gav ut en dubbel live Lp The Beach Boys In Concert (1973), som tog sig in bland de 25 bästa albumen på den amerikanska albumlistan. Det var verkligen ett spännande Beach Boys som visade upp sig live 1973. Man blandade repotoaren med gamla örhängen och på live albumet kom det med låtar som exempelvis Surfin' USA, Fun, Fun, Fun, Surfer Girl, Heroes And Villains, Slop John B., Help Me Rhonda med mycket nytt material som Marcella (från albumet Garl And The Passions-So Touch) och Holland låtarna Sail On Sailor, Leaving This Town, och The Trader.
.png)
.png)
Live albumets framsida och uppslag.
Beach Boys på turné 1972/73, från vänster: Blondie Chaplin,
Dennis Wilson, Al Jardin, skymd Ricky Fataar,
Carl Wilson och Mike Love.
Ibland kan saker och händelser förändras från det omöjliga till en mindre framgång. Det som Mo Ostin från början helt dömde ut som en fullständig katastrof, hade istället blivit ett av Bech Boys mest populära album, men framför allt så blev Holland ett album som gav gruppen en andra chans och till viss del också gav dem en helt ny publik. För första gången på åratal hyllade även musikpressen i både Nordamerika och Europa albumet som nydanande, och att just vara nydanande var inget som Beach Boys i början av 70-talet var känt för.
.jpg)
Det komplexa i Beach Boys historia är milt uttryckt alla förändringar, och då menar jag främst medlemsmässigt. Stommen med bröderna Brian, Carl och Dennis Wilson var något av fundamentet och där bygget komplimenterades med deras kusin Mike Love och från allra första början också David Marks som snabbt ersattes av den mer kända Beach Boys medlemmen Al Jardin. Sedan när Brian Wilson 1966 slängde in handduken första gången kom det in en annan idag Beach Boys legendar, Bruce Johnston. Det är kring dessa herrar som Beach Boys under alla år haft sin förankring. En annan sak som går som en röd tråd genom Beach Boys karriär är alla deras album, som i jämförelse med Beatles aldrig har haft någon typ av kontinuitet. Vad jag menar med det är att Beach Boys genom åren släppt album som många gånger varit svåra att identifiera, är det ett nytt studio album med nya låtar? Eller är det en ny samling med gamla låtar? Vilka spelar på detta nya studio album? Till vilken tidsperiod i karriären sträcker sig det senaste samlings albumet? Lite så har det varit för Beach Boys genom åren. Den upplagan av Beach Boys som höll ihop under Holland och Bech Boys In Concert albumen var tyvärr redan historia efter deras turné 1974, då Ricky Fataar och Blondie Chaplin lämnade gruppen för gott.
.jpg)
Den 3 juni 1980 spelade Bech Boys på Gröna Lund i
Stockholm med ovan upplaga från vänster i bakre raden
Brian Wilson, Al Jardin, Brian Wilson och i
främre raden Mike Love och Carl Wilson.
Inför Beach Boys 50 års jubileeum som grupp 2014 åkte upplagan med de kvarvarande medlemmarna Bruce Johnston, David Marks, Brian Wilson, Mike Love och Al Jardin ut på en världsturné som slutade med ett ordentligt magplask. Mike Love som idag äger namnet Beach Boys sparkade ut David Marks, Al Jardin och Brian Wilson ut ur gruppen efter sista spelnuing i London. Anledningen enligt Mike Love var att 50 års turnén var en isolerad händelse så när turnén gick i mål i London innebar det att det Beach Boys som Mike Love leder fortsatte där man slutat innan 50 års turnén. Nu tyckte inte de andra tre likadant som Mike Love och det verbala kriget var i full gång. Detta får väl ses som spiken i kistan för Beach Boys som grupp där Brian Wilson ingår. Inför 50 års turnén spelade Bech Boys också in sitt förmodade sista album där Brian Wilson medverkar That's Why God Made The Radio.
Senaste (eller sista) upplagan av Beach Boys som 2012 firade
50 år som grupp, från vänster Bruce Johnston, David Marks,
Brian Wilson, Al Jardin och Mike Love.
Den 28 december 1983 omkom Dennis Wilson i en drunkningsolycka, endast 39 år gammal. Dennis Wilson hade vid några tillfällen nämnt till sina bröder att om han dog före dem var hans önskan att de skulle se till att han kremerades och att hans aska spreds utanför Kaliforniens kust. Normalt sätt är det omöjligt att få sin aska spridd i vattnet utanför Kaliforniens kust om man inte har varit anställd inom den amerikanska kustbevakningen eller om man tillhört den amerikanska marinen. Dennis fick sin sista önskan tack vare president Ronald Reagan som var ett stort fan av Beach Boys. Dennis Wilsons aska är spridd i havet utanför Kaliforniens kust.
Carl Wilson avled 52 år gammal den 6 februari 1998 efter en lång tids sjukdom. Med Brian Wilson "rastlösa" liv och hans många perioder när han både lämnade Beach Boys för att sedan återvända, något som Brian Wilson gjorde vid upprepa tillfällen så blev Carl Wilson själva limmet och den musikaliska ledaren i Beach Boys. Carl Wilson är begravd i Westwood Village Memorial Park i Los Angeles.
En sak är i alla fall säker och det är att Holland albumet blev mot alla odds ett av Beach Boys bästa album "so far" och den sidan som Brian Wilson visade upp på albumet befäste bara att han är och förblir en av rock historiens största och bästa låtskrivare.
.jpg)
Al Jardin (med gitarr) och hans Endless Summer Band 2015.
.png)
David Marks trea från vänster och hans Surf City Allstars 2015.
.png)
Brian Wilson (i mitten) med sitt Brian Wilson Band 2015.
Bech Boys med Bruce Johnston och Mike Love längs fram 2015.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar