Bad Company - Debutalbum

CUSTARD PIE MUSIC

BAD COMPANY

BAD COMPANY 

 

Låtar: Can't Get Enough (Ralpha), Rock Steady (Rodgers), Ready For Love (Ralphs), Don't Let Me Down (Rodgers/Ralphs), Bad Company (Rodgers/Kirke), The Way I Choose (Rodgers), Movin' On (Ralphs) och Seagull (Rodgers/Ralphs).

Musiker: Paul Rodgers (sång/piano), Mick Ralphs (gitarr/keyboard), Boz Burell (bas), Simon Kirke (trummor), Mel Collins (saxofone) och Sue & Sunny (kör).

Producent: Bad Company.

Tekniker: Ron Nevison.

Studio: Ronnie Lane's Mobile Studio vid Headley Grange, Hampshire.

Albumdesign: Hipgnosis.

Albumet utgavs: 26 juni 1974.

 Tomas Håkansson

Redan på våren 1968 kunde man ana det som skulle bli gruppen Bad Company. Navet i Bad Company är sångaren Paul Rodgers, på våren 1968 sjöng han i gruppen Brown Sugar. I ett annat band som hette Black Cat Boones spelade den 17 åriga gitarristen Paul Kossoff, han hade fått nys om Paul Rodgers och bestämde sig för att lämna Black Cat Boones och bilda en ny grupp med Rodgers. Paul Kossoff tog också med sig trummisen från Black Cat Boones Simon Kirke till det nya bandet. Den endast femtonåriga basisten Andy Fraser som hade fått kicken från John Mayalls Bluesbreakers blev den sista pusselbiten i den grupp som Paul Kossoff döpte till – Free. 

Gruppen Free: Simon Kirke, Andy Fraser, Paul Rodgers, Paul Kossoff.

Paul Kossoffs musikaliska skola var bluesen. Hans liv förändrades en vinterdag 1965 då han såg John Mayall & Bluesbreakers med Eric Clapton. Denna konsert blev själva katalysatorn för Paul Kossoff som då bestämde sig för att ängna sitt liv åt gitarren.Till detta behövdes en gitarr. För att skrapa ihop pengar tog han jobb i en musikaffär, där han en gång hjälpte självaste Jimi Hendrix att köpa en gitarr.

En av de mest ultimata rocklåtar som skrivits är Paul Rodgers och Andy Frasers All Right Now (1970). Låten var utan tvekan gruppen Free’s absoluta signum. Det man alltid blir  fascinerad av när man hör låten är Paul Kossoff’s gitarrspel. Gruppen Free’s karriär på fem år blev mot slutet ganska turbulent, detta berodde mycket på Paul Kossoff beroende av alkohol och droger. Detta hämmade gruppen enormt eftersom Paul Kossoff var mycket den musikaliska motorn i bandet. Först att lämna Free var basisten Andy Fraser som 1972 tröttnade på allt strul. De övriga gjorde ett sista försök att skaka liv i liket med hjälp av den nya basisten Tetsu Yamauchi (som senare kom att ersätta Ronnie Lane i Faces), sedan tog  Free in en keybordist John ”Rabbit” Bundrick (som jobbat med sådana ytterligheter som Monica Törnell och Who). Den här uppställningen av Free fungerade inte alls och efter bara åtta spelningar kastade Paul Kossoff in handduken, efter det att han kollapsat och turnén fått avbrytas. I januari 1973 släppte Free sitt sista album Heartbreaker, några månader senare bröt gruppen upp för gott. Paul Kossoff avled i sviterna av sitt missbruk 1976 endast 26 år gammal.

Paul Rodgers ville starta en ny grupp i Free’s anda. Han började samarbeta med Mott The Hooples gitarrist Mick Ralphs, som han lärt känna när Free och Mott The Hoople turnerade tillsammans. Rejält luggsliten efter det turbulenta uppbrottet från Free och efter en lång semester i Sydamerika anslöt trummisen Simon Kirke till Paul Rodgers och Mick Ralphs nya projekt. Jag frågade Simon Kirke vad han stod musikaliskt och vad han hade för tankar och vad han ville göra efter Free’s splittring: 

Simon Kirke: Det blev aldrig någon lång tid mellan Free och Bad Company. På den tiden var det mycket glamrock som gällde. Vi i det nya bandet (Bad Company) ville inte spela den typen av musik, vi var mer åt det bluesigare hållet. Jag var väldigt influerad av artister som Buddy Gay, tidiga Fleetwood Mac med Peter Green, gruppen The Band och Al Green. Den typen av artister och grupper. Det var i den andan som vi i Bad Company ville arbeta. Vi kom alla från band som mer eller mindre hade stannat upp musikaliskt och vi behövde en nystart, Bad Company var mycket likt Free musikaliskt. 

De tre medlemmarna i det som skulle bli Bad Company hade bestämt sig för att allt utanför musiken skulle skötas på rätt sätt, med rätt folk. Man var överens om att man behövde en stark manager, så varför inte satsa på det bästa som fanns, nämligen Led Zeppelins manager Peter Grant. Man tog kontakt med honom och presenterade idén med Bad Company och spelade upp lite material man gjort. När man träffade Peter Grant hade man varken gruppnamn eller någon basist. Peter Grant blev förtjust i det lilla han hörde och de idéer som Rodgers, Kirke och Ralphs hade kring gruppen. Blivande Bad Company skrev kontrakt med Led Zeppelins skivbolag Swan Song Records. Efter det testade man ett femtontal basister innan man fastnade för King Crimsons basist Boz Burrell.

Peter Grant (till vänster) med Mick Ralphs och Simon Kirke.

Simon Kirke: Peter Grant var till stor hjälp när vi skulle få igång Bad Company. När vi skulle börja planeringen för inspelningen av vårt första album hade vi skulle man kunna säga tur i oturen. John Paul Jones i Led Zeppelin blev sjuk när de var ute på Hadley Grange och spelade in delar av albumet Physical Graffiti. Så där skulle Ronnie Lane’s Mobile Studio stå tom i två veckor. Peter Grant sa till oss att åka ut till Hadley Grange och börja inspelningen av vårt debutalbum. Ingen tid fick gå till spillo och absolut fick ingen studio stå tom när det fanns arbete att göra.

 

Bad Company 1974, från vänster: Buz Burrell, Paul Rodgers, 

Mick Ralphs och Simon Kirke.

Peter Grant beordrade väl er mer eller mindre att inte lämna Hadley Grange och Ronnie Lane’s Mobile Studio innan alla låtar var inspelade. 

Simon Kirke: Jag kommer inte ihåg om han gjorde det, men han var väldigt disciplinerad och krävde samma disciplin tillbaka från dem han arbetade med. 

Hela debutalbumet sammanställdes under den här tiden. Man hade också bestämt sig för att döpa gruppen till Bad Company, efter en film av Robert Brandon. Man fick problem med Swan Song angående namnet Bad Company som de tyckte var för negativt. Paul Rodgers stod på sig och förklarade för Peter Grant hur viktigt det var för bandet att just få heta Bad Company. Peter Grant förstod Rodgers argument och gav sitt okej till namnet.

Om låten All Right Now var Free’s signum, så är utan tvekan Mick Ralphs Can’t Get Enough öppningsspåret på Bad Company’s debutalbum deras signum. Om man går tillbaka till albumet Bad Company så är det inte många grupper som mäktat med ett sådant öppningsspår som låten Can’t Get Enough, första gången jag hörde den låten var det som att kastas in i en vägg och skrika YEAH!!! 

Simon Kirke: Can’t Get Enough är en strålande låt att börja ett album med. Ian Hunter ville aldrig spela in den när Mick Ralphs hade skrivit den då han var med i Mott The Hoople. Detta är också en anledning till att Mick lämnade gruppen och började med oss. Det är klart vi var glada att få med en sådan låt på albumet. 

Hur många låtar var inspelade live i studion?

Simon Kirke: Alla ”backing tracks” var inspelade live, men gitarrsolon och sång spelade vi in senare. 

Bad Company gjorde sin scendebut i Newcastle City Hall i England den 9 april 1974. Kritikerna var överväldiga, och bandet åkte på sin första USA turné i samband med att   debutalbumet släpptes. På USA turnén öppnade de upp för Edgar Winter och under turnén där började albumet att sälja i sådana kvantiteter att alla förstod att något stort var på gång. Allt gick i en rasande fart.

Simon Kirke: Under vår första USA turné blev det ganska lustigt, ju längre turnén fortskred ju högre klättrade vårt debutalbum på den amerikanska albumlistan. När vi sedan var klara med den första turnén där hade albumet sålt guld och låg på första plats i USA. Det var en otrolig upplevelse.

 
Bad Company 1974.

Albumet Bad Company är väldigt mycket rock ’n’ roll och knöts ihop på ett sätt som Rodgers och Kirke egentligen hade velat göra redan med Free. Can’t Get Enough skrevs av Mick Ralphs. Paul Rodgers och Mick Ralphs skrev två låtar tillsammans, Don’t Let Me Down, en fin låt med sugande saxofon av Mel Collins, den andra Rodgers/Ralphs låten är Seagull där Paul Rodgers spelar alla instrument själv. Paul Rodgers skrev själv både den tunga och lite funkiga Rock Steady och låten The Way I Choose, en bra rockballad med smäktande gitarrspel av Mick Ralphs. Simon Kirke och Paul Rodgers skrev titelspåret Bad Company, Mick Ralphs skrev själv förutom Can’t Get Enough även den rockiga Movin’ On och Ready For Love med elegant pianospel av Mick Ralphs samt fin sång av Paul Rodgers.

Bad Company hade turnerat mer eller mindre oavbrutet i sju månader under 1974. Eftersom de flesta låtarna på debutalbumet var skrivna innan bandet egentligen bildades hade man redan hunnit skriva nytt material som skulle ingå på den kommande andra plattan Straight Shooter (1975), som man började spela in i september 1974. Det albumet släpptes i april 1975. Det skulle visa sig att det fanns en uppsjö av bra låtar som medlemmarna i Bad Company hade skrivit och som hamnade på Straight Shooter. 

Slutligen Simon hur rangordnar du debutalbumet mot de fem andra ni gav ut innan splittringen 1982? 

Simon Kirke: Jag rangordnar våra album som vi släppte dem, Bad Company (1974) och Straight Shooter (1975) som våra två bästa album. Sedan Tomas tycker jag att de andra albumen Run With The Pack (1976) Burning Sky (1976) och Desolotion Angels i stort håller samma standard. Däremot är jag inte så förtjust i det sista albumet med originalupplagan av Bad Company Rough Diamonds (1982), med det albumet hade vi kommit till slutet av Bad Companys korta historia. Paul Rodgers lämnade gruppen och vi ställde in skorna en tid. 

1999 sjutton år efter uppbrottet återbildades Bad Company i original, man släppte samlingsalbumet The Original Bad Company Anthology och begav sig ut på en stor USA turné. Den 21 september 2006 dog basisten Boz Burrell i sitt hem i Spanien. Suget efter Bad Company är fortfarande stort främst i USA. 

 

 Bad Company 1999, från vänster: Boz Burrell, 

Paul Rodgers, Mick Ralphs och Simon Kirke.

Tillsammans med basisten Todd Ronning, och gitarristen Howard Leese turnerade de tre original medlemmarna Paul Rodgers, Mick Ralphs och Simon Kirke i USA sommaren 2013. I oktober 2016 turnérar Bad Company i Storbritannien under namnet "The Swan Song U.K. Tour 2016" . Om denna turné också blir Bad Company's sista så kallade swan song återstår att se, personligen tror jag inte det, det kommer säkert mer från Rodgers, Ralphs och Kirke, och det är bra för det behövs grupper som Bad Company i dagens rock musik.

Bad Company 2016, från vänster: Paul Rodgers, Mick Ralphs och Simon Kirke.