CUSTARD PIE MUSIC
STILL ALIVE AND WELL
JOHNNY WINTER
Låtar: Rock Me Baby (Broonzy/Crudup), Can’t You Feel It (Hartman), Cheap Tequila (Derringer), All Tore Down (Crane), Rock & Roll (Winter), Silver Train (Jagger/Richards), Ain’t Nothing To Me (Dunbar), Still Alive & Well (Derringer), Too Much Seconal (Winter) och Let It Bleed (Jagger/Richards).
Musiker: Johnny Winter (gitarr/sång/mandolin), Randy Hobbs (bas), Richard Hughes (trummor), Rick Derringer (gitarr), Mark Klingman (piano), Todd Rundgren (keyboards) och Jeremy Steig (flöjt).
Studio: Hit Factory, New York.
Producent: Rick Derringer.
Tekniker: Bill Szymczyk.
Albumdesign: John Berg och Ed Lee.
Albumet utgavs: April 1973.
I september 2011 gjorde jag en kort intervju med Johnny Winter angående hans album Still Alive And Well. Johnny Winter dog i Zürich den 16 juli 2014. Det är artikeln från september 2011 som du kan läsa här nedan.
Tomas Håkansson
Första gången jag hörde Johnny Winters musik var 1969 på svensk radio. På den tiden hade Sveriges Radio ett program som gick en gång i veckan (har glömt vad programmet hette), och som handlade om nya skivsläpp och andra djupdykningar i den musik som gällde i slutet av 60-talet. Om jag inte minns fel så var det radioprofilen Kjell Alinge (1943-2016) som höll i programet. Det som fick mina öron att bli större än vanligt var när tonerna av låten Good Morning Little Schoolgirl (Sonny Boy Willimson) började ljuda ur radiohögtalaren, med en svart mans röst fast (Winter var albino) och med en tung gitarr a la Leslie West brakade Johnny Winter in i mitt rum, jag föll pladask. Låten Good Morning Little Schoolgirl är hämtad från albumet Johnny Winter (1969), en platta han spelade in tillsammans med bland andra blues legenderna Willie Dixon och Walter ”Shakey” Norton. Året innan 1968 hade Johnny Winter släppt sitt debutalbum The Progressive Blues Experiment, där han bland annat tolkar BB King i låten It’s My Own Fault, Chester Burnetts Forty Four och Ralph Bass, Wille Dixon och Sonny Boy Williamsons låt Help Me. Man kan utan någon som helst diskussion säga att bluesen påverkade Johnny Winter tidigt i karriären. Till den här artikeln tog jag kontakt med Johnny Winter och ställde lite frågor bland annat om albumet Still Alive And Well, jag frågade honom bland annat hur han upptäckte att bluesen var hans ”cup of tea” så att säga.
Johnny Winter: Jag var runt tolv år och brukade sitta i köket med vårt hembiträde när hon lyssnade på blues och gospel på de olika radio kanalerna.
Även fast bluesen var ständigt påminnande för Johnny Winter har han alltid haft en förkärlek till den tunga rocken. Smittad av rocken blev han i mötet med gitarristen Rick Derringer. Tillsammans med honom bildade Johnny Winter gruppen And och släppte det utmärkta live albumet Johnny Winter And Live (1971). Det är en platta med ett koppel bra låtar, och med en klassisk öppning med just Good Morning Little Schoolgirl. Sedan rockar Johnny Winter och bandet vidare med bland annat den fina blueslåten It’s My Own Fault (King/Taub). Det brakar loss med allt från Jumping Jack Flash (Jagger/Richards), Great Balls Of Fire (Lewis), Long Tall Sally (Johnson/Pinnman/Blackwell) till en makalös avslutning med Chuck Berry’s Johnny B. Good. Detta är en av de bästa live album jag har hört. Musikerna på albumet är förutom Johnny Winter och Rick Derringer, basisten Randy Jo Hobbs och trummisen Bobby Caldwell.
Till studioalbumet Still Alive And Well (1973) som den här artikeln handlar om fortsatte Johnny Winter arbetet med gamla And medlemmarna Rick Derringer och Randy Jo Hobbs. Andra musiker på plattan är bland andra Todd Rundgren. Att göra covers på gamla hederliga rocklåtar är alltid ett vågat spel. Johnny Winter satte en positiv och personlig prägling på låtarna, och att han gav några av dessa gamla hederliga klassiker som Long Tall Sally ett helt nytt ansikte. Rick Derringer har varit en mycket viktig del av Johnny Winters musikaliska liv. Redan som sjuttonåring fick Rick Derringer och hans grupp The McCoys en jätte hit med låten Hang On Sloopy (Wes Farell/Bert Russel), en låt som intog första platsen på den amerikanska singellistan sommaren 1965 efter att ha knuffat ned den tidigare ettan Yesterday med Beatles. Men det var 1969 som Johnny Winter och Rick Derringers vägar skulle korsas. Av de tyngre rockplattor som Johnny Winter spelade in under åren är det enligt mitt tycke Still Alive And Well en av de bästa. Jag frågade Johnny Winter om han håller med mig.
Johnny Winter: Utan tvekan är detta ett stort album, jag håller med dig, det är ett av de bästa rock albumen som jag spelat in. Albumet innehåller riktigt starka låtar.
Visst innehåller albumet starka låtar, ta bara öppningsspåret Rock Me Baby (Broonnzy/Crudup) som är perfekt tung gung att inleda ett album med. Rockig är också Dan Hartmans (1950-1994) Can’t You Feel It. Att Johnny Winter också behandlar ballader elegant fint hör man i låten Cheap Tequila (Derringer). Produktionen på albumet är näst intill perfekt, musikerna bakom Johnny Winter är lika tajta som trikår brallorna var på Freddie Mercury. Tittar man på ditt turné band med Rick Derringer, Bobby Caldwell och Randy Jo Hobbs så måste det vara ett av de bästa band du spelat med.
Johnny Winter: Absolut, jag kan sträcka mig så långt att det var det bästa band jag spelat med och vi hade roligt. Först försökte jag få ihop ett band med Rick Derringers gamla musiker från gruppen McCoys. Steve Paul hette han som var manager för McCoys och hand skulle hålla i trådarna, han bodde vid den tiden hemma hos mig. Trummisen som vi tänkte använda heter Randy Z (bror till Rick Derringer) men han som säger ”went nuts” så vi åkte ned till Florida och hittade trummisen Bobby Caldwell, tack och lov för det, sedan anslöt basisten Randy Jo Hobbs och självklart Rick Derringer. Det är den laguppställningen som jag också använde mig av på And Live albumet.
På Still Alive And Well medverkar Rick Derringer på Stones låten Silver Train (Jagger/Richards), på balladen Cheap Tequila och på Johnny Winters komposition Too Much Seconal. På resten av låtarna är det Johnny Winter som håller i gitarren. And trummisen Bobby Caldwell medverkar inte på albumet utan trummisen där heter Richard Hughes. Men Bobby Caldwell var tillbaka bakom trummorna till albumet Saint & Sinners (1974).
Du har även spelat med andra tunga musiker, i slutet av 60-talet spelade du med gitarristerna Michael Bloomfield och självaste Jimi Hendrix, hur nära stod du Jimi Hendrix på det personliga planet?
Johnny Winter: Det är riktigt att jag spelade ganska mycket med Jimi Hendrix i slutet av 60-talet, men på det personliga planet stod vi inte varandra så nära.
Två av höjdpunkterna på Still Alive And Well är de två Stones låtarna Silver Train och Let It Bleed, man får inte heller glömma din version av Jumping Jack Flash, på And’s live album, och en fjärde Stones låt Stray Cat Blues (Jagger/Richards) på ditt album Saint & Sinners även det en superb version från din sida. Jag tycker att du gör verkligt tunga versioner av låtarna. När Mick Taylor lämnade Stones blev du någonsin kontaktad av Rolling Stones med frågan att ersätta honom?
Johnny Winter: Nej de ringde aldrig mig, Stones är ett av mina favoritband, men jag hade aldrig hoppat på det jobbet om jag hade blivit tillfrågad, därför att jag har alltid velat ha ett eget band och göra det på mitt sätt, inte som i det här fallet vad Mick Jagger hade velat.
Tillbaka till albumet Still Alive And Well, förutom dina egna låtar på albumet, var de övriga musikerna involverade i vilka övriga låtar du skulle ha på albumet?
Johnny Winter: Nej de var inte involverade, jag själv tog ut låtar som jag verkligen gillar, så har jag alltid arbetat.
En av mina favorit låtar på albumet är country rock låten Ain’t Nothing To Me som bryter in fint mellan alla rocklåtar, vilken eller vilka är dina favoriter på albumet?
Johnny Winter: "To Much Seconal" är en av mina favoriter på albumet, jag gillar sättet som jag sjunger på i låten, fint på låten är också Jeremy Stiegs flöjt spel. Två andra låtar som jag gillar skarpt är "Lucille" och "From A Buick Six" som aldrig blev färdiga till albumet därför att Rick Derringer i slutet av inspelningen ville ändra gitarrerna på dessa två låtar, vi hann sedan inte lägga på några nya gitarrer, därför så droppade vi dessa två låtar.
Nu är det inte bara Johnny Winter som i hans familj har begåvats med att vara musik makare, hans yngre bror Edgar Winter är en multiinstrumentalist som behärskar allt från sång, trummor till piano och givetvis hans huvudinstrument saxofon.1972 släppte Edgar Winters grupp Whitetrash live albumet Roadwork där även Rick Derringer medverkar. På denna platta spelar Whitetrash med Rick Derringer på sång Still Alive And Well låten. Även Johnny Winter medverkar på en låt, Rock & Roll Hoochie Koo. Till och från under åren har bröderna Winter samarbetat, oftast då med Rick Derringer på gitarr. Bröderna Winter har även släppt ett album tillsammans som heter Together (1976).
Som jag skrivit tidigare i artikeln är albumet Still Alive And Well väldigt tajt och har en bra sammansättning av låtar, där titelspåret inte är något undantag. Rick Derringer skrev låten som en hyllning till Johnny Winter som åren innan albumet släpptes hade brottats med både alkohol och ett heroin beroende, men som Derringer uttryckte det i titeln, att Johnny Winter kom tillbaka till musiken högst levande och mådde efter omsändigheterna väldigt bra. Johnny Winter visar detta bland annat i den fina bluesrock låten All Tore Down, en av plattans starkaste låtar. I låten Rock Me Baby blir det gitarr hångel i den högre skolan. Avslutningsvis frågade jag Johnny Winter om han fundera på att spela in ett nytt rock album.
Johnny Winter: Nej, jag kommer aldrig mer att spela in ett rockalbum, den tiden är förbi, nu blir det blues för hela slanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar