Låtar: Burn (Blackmore/Lord/Paice/Coverdale), Might Just Take Your Life (Blackmore/Lord/Paice/Coverdale), Lay Down Stay Down (Blackmore/Lord/Paice/Coverdale), Sail Way (Blackmore/Coverdale), You Fool Ni One (Blackmore/Lord/Paice/Coverdale), What’s Goin On Here (Blackmore/Lord/Paice/Coverdale), Mistread ( Blackmore/Coverdale) och A 200 (Blackmore/Lord/Paice).
Musiker: Ritchie Blackmore (gitarr), David Coverdale (sång), Glenn Hughes (bas/sång), Jon Lord (keyboards) och Ian Paice (trummor).
Studio: Rolling Stones Mobil Studio, Mountreux.
Producent: Deep Purple.
Tekniker: Martin Birch.
Assisterande tekniker: Tapani Tapanainen.
Album Design: Nesbit/Phipps/Froome.
Foto: Finn Costello.
Stearinljus: Makers Supplies.
Albumet utgavs: Den 17 februari 1974.
Tomas Håkansson
Efter att Deep Purple hade avslutat en arton månaders lång världsturné, begav man sig i oktober 1972 till Rom för inspelningen av sitt sjunde studioalbum Who Do You Think We Are. Det var då en grupp i total upplösning. Den långa turnén hade skapat starka friktioner mellan främst Ian Gillan och Richie Blackmore. Vid den tiden var Deep Purple tillsammans med Led Zeppelin och Black Sabbath giganterna inom den tunga rocken. Deep Purple släppte sitt första album Shades Of Deep Purple (1968) med sångaren Rod Evans och basisten Nick Simper, samt Jon Lord (1941-2012), Ritchie Blackmore och Ian Paice, denna uppställning kallas Deep Purple MK I. Med Evans och Simper släppte man ytterligare två album The Book Of Taliesin (1968) och Deep Purple III (1969), sedan åkte Rod Evans och Nick Simper ut med badvattnet och ersattes av det som skulle bli den mest klassiska sättningen av Deep Purple, med sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover, detta var upplagan Deep Purple MK II.
Deep Purple har släppt några klassiska album, Deep Purple In Rock (1970) med låtar som Child In Time och Speed King. Albumet Fireball (1971) med låtarna Fireball och The Mule, och albumet Machine Head (1972) med klassiska låtar som, Highway Star, Lazy, Space Trucking och givetvis Smoke On The Water. Detta är svårslagna album och med dessa album i ryggsäcken plus ett mycket klassiskt live album Made In Japan (1972) blev albumet Who Do You Think We Are (1973) en besvikelse både för fansen som för Deep Purple själva. Personligen tycker jag ändå att albumet har sina ljusa sidor med Woman From Tokyo, Rat Bat Blue och Place In Line låtar som sticker ut lite extra.
Efter det att albumet hade släppts blev läget i Deep Purple ohållbart, Ian Gillan fick sparken, men det är inte riktigt sant. Ian Gillan författade själv ett brev till gruppens managment, där han utförligt skrev sin avsikt varför han ville lämna Deep Purple. Däremot kom det som en blixt från en klarblå himmel att basisten Roger Glover faktiskt fick sparken. Bakom detta beslut låg Ritchie Blackmore. Ian Gillan och Roger Glover var gamla polare och hade spelat tillsammans i gruppen Episode Six innan de började i Deep Purple, för Ritchie Blackmore måste allt som hade med Ian Gillan att göra sopas bort från gruppen, detta var anledningen till att Roger Glover fick lämna Deep Purple. Sedan att allt skedde vid helt fel tidpunkt då bandet stod på toppen av sin karriär var inget att göra något åt. Hade man istället tagit ett års semester och väntat med inspelningen av Who Do You Think We Are så hade känslorna kanske hunnit svalna och suget kommit tillbaka, nu blev det inte så.
Frågan var hur skulle Deep Purple gå vidare efter att nästan halva gruppen försvunnit. Skulle man lägga av, den tanken fanns givetvis. Men Ritchie Blackmore hade redan en plan för gruppens fortsatta karriär. Som ny sångare tänkte han anlita Paul Rodgers från gruppen Free, och som ny basist Phil Lynnot från Thin Lizzy, detta var plan A. Visst detta hade kunnat bli väldigt bra, det viktiga var att inte skapa en karbon kopia av MK II upplagan. Nu blev det inte som Ritchie Blackmore helst ville, Paul Rodgers tackade nej eftersom han låg i startgroparna med sitt nya band Bad Company. Phil Lynnot började få vind i seglen med Thin Lizzy och nobbade också Deep Purple. Ritchie Blackmore, Jon Lord och Ian Paice fick gå tillbaka till ruta ett och tänka ut en ny strategi.
När gruppen Trapeze under sin USA turné 1973 med medlemmarna Glenn Hughes (sång/bas), Mel Galley (gitarr/sång) och trummisen Dave Holland spelade på Whiskey A Go Go på Sunset Strip i Los Angeles, fanns Jon Lord, Ritchie Blackmore och Ian Paice i publiken. De tre var överens om att Glenn Hughes skulle övertalas att lämna Trapeze och ersätta Roger Glover i Deep Purple, detta var ”a chance of a lifetime” för Glenn Hughes som inte kunde tacka nej, fast han förstod att han satt Trapeze i en svår situation. I juni 1973 blev Glenn Hughes ny basist och sångare i Deep Purple. De fyra medlemmarna i Deep Purple började repetera ihop och man hade starka funderingar att bli ett fyramanna band med Glenn Hughes som basist och ensam sångare. Men Richie Blackmore kunde inte glömma idén då han försökte få in Paul Rodgers i bandet. Glenn Hughes röst passade bra att sjunga en del av Ian Gillans material, men de tre original medlemmarna ville få in nytt syre i gruppen och bestämde sig för att söka en röst mässig ”look a like” av Paul Rodgers. Man tog också till ett ganska kontroversiellt grepp när man sökte en ny sångare genom att annonsera i Melody Maker. Idén med detta var att försöka hitta en helt okänd sångare som inte var förknippad med någon annan stor grupp.
Många hörde av sig för att bli ny sångare i Deep Purple. Men det som skulle få Lord, Paice och Blackmore att spetsa öronen lite extra var en tejp skickad från ett butiksbiträde från Saltburn som jobbade i en kläd boutique i staden Redcar i norra England. På fritiden sjöng han i en hobby grupp på hans mors pub. Låten på tejpen var en cover av Harry Nilssons Everybody’s Talking, kanske inte vad man väntat sig att någon skulle vara så modig när det gällde låt val när man söker jobbet som sångare i Deep Purple.
Ian Paice har berättat i en intervju följande, ”Jag hoppade in i min bil och begav mig till tågstationen där jag skulle plocka upp killen som kanske skulle bli vår nya sångare. Mot mig på plattformen kom en lite lönnfet kille med finnar i ansiktet och glasögon, utseende mässigt var han så långt ifrån Ian Gillan man kunde komma. Men han skulle snart visa vad han gick för, detta var tveklöst en oslipad diamant. Vi hade en sångare till som vi kunde tänka oss, det var skotten Angus Cameron McKinlay, men både Jon Lord och Ritchie Blackmore och givetvis jag samt Glenn Hughes tyckte att David Coverdale hade det där lilla extra som vi sökte när vi skulle börja arbeta fram nya låtar till vårt nya album.”
Deep Purple begav sig på sommaren 1973 till ett slottsliknande ställe som heter Clearwell Castle och där började man skriva låtar och repetera för det som kom att hamna på Deep Purple MK III debut album Burn. Den 23 september 1973 hade man en presskonferens ute på slottet och presenterade den nya upplagan av Deep Purple. När materialet till Burn var klart flög man i november 1973 till Montreux och spelade in albumet. Man planerade också en turné som främst skulle koncentrera sig på Europa och USA. Med Burn albumet ännu inte släppt startade Deep Purple MK III den 9 december 1973 sin turné i Köpenhamn och KB Hallen, två dagar senare besökte man Göteborg och Scandinavium. På det här sättet mjukstartade man för att David Coverdale skulle smälta in i gruppen lugnt och fint. Det skulle bli mäktigare när man kom till USA. Där skulle David Coverdale riktigt få känna på hur det är att stå på den absoluta toppen i ett av världens tyngsta band. Man startade USA turnén den 10 februari 1974 inför 20.000 glada fans på Forum i Los Angeles. Fem dagar senare släppte Deep Purple MK III sitt nya album Burn, som togs emot väldigt positivt både av press och fans, främst i USA.
Deep Purple 1974, Ian Paice, Glenn Hughes, David Coverdale Jon Lord och Ritchie Blackmore.
Burn sålde under mars och april 1974 en halv miljon exemplar bara i USA. De amerikanska musik tidningarna höjde albumet till skyarna och jämförde det med mästerverket Machine Head. Det är inte konstigt att förstå, Burn räknas idag som ett av Deep Purples riktigt klassiska album, sett över hela deras karriär, oavsett upplaga. Titelspåret Burn (Blackmore/Coverdale/Lord/Paice) var låten man öppnade sina shower med på turnén 1973/1974. Låten Burn har ett sådant tungt driv med Ian Paice fenomenala trummor och pricken över i:et är växelsången mellan David Coverdale och Glenn Hughes. Även fast Coverdale/Hughes sjöng många av Deep Purples mest klassiska Ian Gillan låtar live, så har aldrig Ian Gillan tagit en ton av låten Burn, under sin tid i Deep Purple.
Första singeln från Burn albumet blev Might Just Take Your Life (Blackmore/Coverdale/Lord/Paice). Låten inleder med Jon Lord’s tunga hammond orgel och David Coverdale tar ut svängarna bra med uppbackning av Glenn Hughes, sedan tar Jon Lord över solot i slutet av låten. En riktig rykare är låten Lay Down, Stay Down (Blackmore/Coverdale/Hughes/Lord/Paice), med Ian Paice i toppform och Ritchie Blackmore spelar ett solo som bara han kan, tveklöst en av plattans ballaste låtar. Att man mer eller mindre började med en riktig stor turné i USA var ett geni drag. Här fanns Deep Purple’s ultra fans och publiken vallfärdade i drivor för att se bandet. Att man hade bytt två medlemmar verkade inte bry den amerikanska publiken, man fick ett nytt Deep Purple, och man gillade det. Efter att ha avslutat USA turnén den 9 april 1974 på Sports Arena i San Diego begav man sig hemåt för en turné i Storbritannien. Denna turné skulle senare visa sig bli Deep Purple MK III enda turné som de gjorde i Storbritannien.
Åter till Burn albumet och låten Sail Away (Blackmore/Coverdale), där sången mellan Coverdale och Hughes är kusligt tajt. Albumets stora blues epos är Mistreated (Blackmore/Coverdale), där David Coverdale håller i sången helt själv. Burn låten och Mistreated är albumets två tungviktare. En klurig sak är låten You Fool No One (Blackmore/Lord/Paice/Coverdale), där Ritchie Blackmore tar kommandot och lägger in ett coolt solo i låten. Låten What’s Goin’ On Here (Blackmore/Lord/Paice/Coverdale) är en helt okej stänkare med bra sång från Coverdale och Hughes, men det är Ritchie Blackmore som håller ihop låten med sitt klassiska gitarrspel, där han också får hjälp av Jon Lords skarpa piano spel. Däremot förstår jag inte låten ”A” 200 (Blackmore/Lord/Paice), en instrumental liten sak som är vad den är tråkig. Betänk då att David Coverdale och Glenn Hughes under arbetet med Burn skrev låten You Keep On Moving den ratades av Blackmore, men hamnade senare på Deep Purple albumet Come Taste The Band (1975) med Tommy Bolin. Den hade varit bra mycket bättre som avslutnings låt på Burn än ”A” 200.
Deep Purple MK III visste att det skulle bli tufft att övertyga musikkritikerna i Storbritannien att bandet gått vidare och att medlemsförändringen var bara av godo. Man sparkade igång den brittiska turnén i Skottland på Caird Hall i Dundee. Man gjorde tre spelningar i London, de var lite märkliga därför att man gjorde dem på tre olika ställen. Först spelade man på Hammersmith Odeon den 9 maj 1974, sedan tre dagar senare spelade man på Lewisham Odeon i syd östra London, avslutningen i London var den 22 maj på den enorma Gaumont State Theatre. Den spelningen släpptes på CD 2007. Turnén i Storbritannien var på det stora hela en succé, vissa kritiker var ljumma, medan andra tyckte att Deep Purple hade tagit ett rätt beslut när man lade om den musikaliska kursändringen med de två nya medlemmarna David Coverdale och Glenn Hughes.
Efter sista spelningen i Coventry tog Deep Purple ett par månader ledigt innan man satt igång arbetet med uppföljaren till Burn, albumet Stormbringer. Albumet släpptes i november 1974 och med det följde en ny turné. Ritchie Blackmore var inte nöjd med den väg som Deep Purple nu hade slagit sig in på, Blackmore tyckte att Stormbringer var en för funkig platta med soul influenser, detta album blev Glenn Hughes baby. Ritchie Blackmore kallade musiken för ”shoe shin music”. Deep Purple MK III gick i graven i maj 1975, då Ritchie Blackmore lämnade gruppen för att bilda Rainbow med Ronnie James Dio. Deep Purple sprattlade i blindo ett år till med amerikanen Tommy Bolin som ny gitarrist. Men verkligheten hann ifatt Deep Purple och gruppen splittrades i mars 1976, för att åtta år senare 1984 återbildas med uppställningen från Deep Purple MK II, Ritchie Blackmore, Jon Lord, Ian Gillan, Roger Glover och Ian Paice.
Om man tittar på de åtta album som Deep Purple till dags dato har släppt sedan återkomsten 1984, så började det med albumen Perfect Strangers (1984), The House Of Blue Light (1987), Slave And Masters (1989 med Joe Lynn Turner som sångare), The Battle Rage On (1993, sista albumet med Ritchie Blackmore), Perpendicular (1996, första albumet med nya gitarristen Steve Morse), Abandon (1998, sista albumet med Jon Lord), Bananas (2003, första albumet med Don Airey på keyboard), Rapture Of The Deep (2005) och det senaste Now What (2013) så är ingen av dem som är i närheten av de två milstolparna i Deep Purples album historia, Machine Head (1971) och Burn (1974), de två står i en klass för sig.
CUSTARD PIE MUSIC
LEGENDARISK KONSERT MED PLASTIC ONO BAND
Varsity Stadium Toronto
13 september 1969
Tomas Håkansson
Onsdagen den 10 september 1969 tog promotorn John Browner och hans assistent Ken Walker i Toronto, Kanada kontakt med Apple kontoret i London, för ett telefon möte med John Lennon. Brower frågade John Lennon om han och Yoko Ono ville komma till Toronto som gäster och "lysa" upp" lite på festivalen Toronto Rock 'n' Roll Revival som skulle gå av stapeln den 13 september 1969, om tre dagar upplyste Walker. John Lennon tackade ja, men inte att bara komma dit som endast gäster och "lysa upp", nej bara om han fick spela. John Browner trodde inte sina öron och accepterade John Lennon's förslag villkorlöst. I senare intervjuer berättade John Lennon att enda orsaken till att han tackade ja var därför att bland andra Little Richard, Jerry Lee Lewis, Gene Vincent, Bo Diddley, Fats Domino och Chuck Berry också skulle medverka, detta gjorde susen hos John Lennon, att få spela på samma festival som sina gamla rock hjältar var något han inte ville missa.
.png)
Jerry Lee Lewis i Toronto.
.png)
Bo Diddley i Toronto.
.png)
Little Richard i Toronto.
Chuck Berry i Toronto.
Nu återstod det bara ett problem för John Lennon, nämligen att på två dagar hitta musiker som han skulle spela med. Först kontaktaktade han George Harrison som tackade nej på grund av tidsbrist. Eric Clapton berättar i sin bok Clapton (EC Music Limited 2007) hur det gick till när John Lennon ringde honom.
"Eric Clapton: Det var tidigt på lördagsmorgonen den 13 september 1969 som John ringde mig och frågade vad jag skulle göra ikväll, inget särskilt svarade jag. Han frågade sedan om jag var intresserad att vara med på ett gig i Toronto ikväll. Visst svarade jag, på den tiden gjorde man ofta sådana där impulsgrejer som att hoppa på ett flyg utan att fundera närmare på saken. Toppen sa John, kom till BOAC förstaklasslounge på Heathrow så träffs vi där om några timmar så ska jag förklara vidare. Jag åkte ut till Heathrow där jag träffade basisten Klaus Voormann och trummisen Alan White, men ingen John Lennon med fru. Det visade sig att John befann sig hemma i sängen. Jag ringde upp honom och han sa till mig att han ångrat sig, men jag förklarade att det var försent nu när bollen var i rullning. Efter en massa snurriga turer kom han till slut ut till Heathrow. John sa att vi skulle spela på en festival i Toronto, och att vi kunde repa lite på planet. Vi bar ombord våra halvakustiska gitarrer och slog oss ned i första klass. Så fort vi lyft gick vi igenom låtarna vi skulle spela. Vi satt på våra platser i planet och jammade lite tyst. Det var ingen som klagade, vilket inte var överraskande eftersom John Lennon var en av de största stjärnorna i världen, så de andra passagerarna kände sig istället lite privilegierade med att få sitta i samma plan som en Beatles medlem.
.jpg)
Låt genomgång i planet med, Klaus Voormann,
John Lennon och Eric Clapton.
Vad man ska tänka på är tidsperspektivet av det hela. När John Lennon hade funderat på erbjudandet att spela i Toronto så väntade han i två dagar innan han kom till skott med vilka musiker han ville ha med sig. När han tidigt på morgonen i London ringde runt och frågade olika musiker så var/är Toronto fem timmar bakom London i tid.
När slutligen John Lennon fick tag på en ledig trummis med hjälp från pianisten Alan Price så blev det lite lustigt. Det kom ett telefonsamtal till Alan White tidigt på lördag morgon den 13 september, ett samtal som kom att förändra hela hans musikaliska karriär i en väldig positiv mening. Ett samtal är egentligen fel, det blev två. När John Lennon första gången ringde Alan White och frågade om Toronto spelningen och om han var intresserad, så slängde Alan White på luren. Det hade väl alla normala och då relativt okända trummisar också gjort och istället tagit det för ett skämt från en kompis, man kan väl inte ringa en lördag morgon säga att man heter John Lennon och fråga om man vill spela trummor på ett gig på andra sidan Atlanten samma kväll, det är orimligt. När det efter några minuter kom ett nytt samtal hörde han personen med lite högre ton läge fråga "Do you want to do a gig with me, it's John Lennon". Till slut när John Lennon också refererade till Alan Price i samtalet föll polletten ned för Alan White.
1965 endast sexton år gammal bestämde sig trummisen Alan White för att flytta från Newcastle till London och satsa på att bli musiker på heltid. Väl i London fick många musiker snabbt upp ögon och öron för denna unga och mycket begåvade trummis. Under sin första tid i London kom han att spela med bland andra sångaren Billy Fury, pianisten Alan Price, sångaren Terry Reid och Danny Laine från gruppen Moody Blues, Danny Laine kom senare även att ingå i Paul McCartney's grupp Wings.
.jpg)
Plastic Ono Band med: Klaus Voormann, Alan White,
(YO) John Lennon och Eric Clapton.
Gruppen Plastic Ono Band som John Lennon döpte den nya gruppen till flög till Toronto och väl framme där for man raka vägen ut till Varsity Stadium, där John och Yoko och de övriga i bandet låste in sig i en loge i tre timmar, John Lennon har senare berättat att han var så nervös och undrade vad i helvete hade han tackat ja till, han berättade vidare att han spydde konstant i en kombination av nervositet och en plågsam heroin avtändning, han led också av en ohygglig scenskräck. Denna spelning skulle bli John Lennons första arena spelning inför en storpublik sedan Beatles gick av scenen på Candlestick Park i San Francisco den 29 augusti 1966 tre år tidigare. Nu skulle John Lennon spela utan sin musikaliska och sociala trygghet och ryggstödet som Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr hade varit för honom i Beatles.
Beatles med John Lennon närmast lämnar
Candlestick Park i San Francisco efter Beatles
sista officiella spelning där den 29 augusti 1966.
.jpg)
Plastic Ono Band på scenen i Toronto.
Det var 25.000 personer i publiken som blev helt överrumplade när speakern Ken Fowler vid midnatt tog mikrofonen och sa till publiken: "Get your matches ready, ladies and gentlemen, The Plastic Ono Band, Toronto welcome The Plastic Ono Band, Toronto Brewer and Walker present The Plastic Ono Band, give peace a change, give peace a change". Majoriteten av publiken hajade ingenting, ett helt oannonserat band med John Lennon i spetsen kliver upp på scenen och tar 25.000 människor på sängen som kunde se att där uppe på scenen stod en livs levande Beatles medlem, och i bandet stod en annan livs levande legend Eric Clapton. Plastic Ono Band kopplade in sina instrument, stämde gitarrerna lite innan John Lennon gick fram till mikrofonen och sa " Hello, good evening, okej we just gonna do numbers we never played together before". Sedan sparkar Plastic Ono Band igång med Carl Perkins Blue Sued Shoes, det svänger direkt. Detta är musik som John Lennon hade i sitt dna. Det var omöjligt att höra att dessa fyra herrar aldrig hade spelat tillsammans tidigare.
Direkt efter Blue Suede Shoes blir det tung gung i låten Money (Bradford/Gordys) som även Beatles spelade live. Tyvärr hör man i låten Yoko Ono ge ifrån sig tok skrik, något som mer påminer om ett bölande, ingen förstod någonting, frågan är om John Lennon själv gjorde det. En annan låt som Beatles brukade spela live var Dizzy Miss Lizzy (Larry Williams), Plastic Ono Band gör en kanon version av låten. På Beatles vita dubbelalbum The White Album (1968) har John Lennon skrivit den fenomenalt tunga rock och bluesiga Yer Blues, den live version av Yer Blues som Plastic Ono Band gjorde i Toronto är magnifik med ett grymt gitarrspel av både Eric Clapton och John Lennon. Man bjöd den kanadensiska publiken på en helt nyskriven låt av John Lennon som heter Cold Turkey. Låten handlar om John Lennons skenande heroin missbruk en låt som också beskriver heroinets baksida, avtändningarna eller abstinensen som brukar kallas just cold turkey.
Eric Clapton på scen i Toronto.
John Lennon på scen i Toronto.
.png)
Klaus Voormann på scen i Toronto, med Alan White bredvid.
Efter en knapp timme avslutade Plastic Ono Band konserten med att John Lennon på tyska räknar in eine zwei drei vier låten Give Peace A Change (Lennon/McCartney). Visst denna konsert med Plastic Ono Band var helt utan några musikaliska förberedelser, varken praktiskt eller musikaliskt. Men med främst den enorma rutin som John Lennon och Eric Clapton kunde luta sig emot så genomfördes spelningen utan några större misstag, förutom Yoko Ono, men hela hon var väl ett misstag (på konserten alltså).
Beatles gamla turnéledare och tekniker Mal Evans sa i en intervju om Plastic Ono Band konserten "Det var verkligen en upplevelse hur man än såg på det. De fyra i Plastic Ono Band hade aldrig tagit en ton tillsammans innan Toronto.
Eric Clapton berättar vidare i sin bok: " Efter det att vi spelat klart så sa John till oss att ta av oss gitarrerna, skruva upp volymen på dem och luta dem mot förstärkarna, och allt började tjuta av rundgången. Vi ställde oss nedanför scenen medan Yoko uppe på scenen började sjunga till detta oväsen av tjut och rundgång i en låt som hette Oh John. Det lät märkligt, men John verkade gilla det.
Nästan på dagen tre månader efter spelningen släpptes konserten på ett live album som fick namnet Live Peace In Toronto 1969, albumet blev en omedelbar succé och gick som bäst upp på en tionde plats på Billboards albumlista i USA.
.png)
Live albumet Live Peace In Toronto 1969 med Plastic Ono Band.
För trummisen Alan White slutade detta äventyr med Plastic Ono Band att han spelade vidare med John Lennon på hans solo album Imagen och Mind Games, han spelade också på George Harrisons första solo album All Things Must Pass (1970). Nu var Alan White ett namn och efter det att han 1972 hade avslutad en världsturné med Joe Cocker fick han erbjudandet att ersätta Bill Bruford i gruppen Yes. Idag drygt 44 år senare är Alan White fortfarande trummis i Yes.
Alan White i Yes.
Klaus Voormann som på 60-talet även var basist i gruppen Manfred Mann, fortsatte efter Plastic Ono Band att spela mycket med George Harrison. Han medverkade på George Harrisons stora välgörenhets gala The Concert For Bangladesh som gick av stapeln på Madison Square Garden i New York 1971, där även Eric Clapton medverkade. Idag arbetar Klaus Voormann mycket med sin konst som han ställer ut på olika konstutställningar världen över.
Klaus Voormann idag.
Eric Clapton är fortfarande still going strong, och har haft en karriär i moll och i dur. Efter det att han för många år sedan sa tack och adjö till droger och alkohol har hans karriär bara gått åt ett håll, uppåt. Nu har i och för sig Eric Clapton aviserat att han ska sluta turnera något som han tycker tär på en drygt 70 år gammal och ädel gitarrist och sångare, vi får väl se vad det blir med det.
Eric Clapton 2014.
John Lennon kom att bli den enda Beatles medlemmen som aldrig (hann) gjorde en regelrätt soloturné. Men i samband med att hans sista solo album Double Fantasy som släpptes 1980 hade han planerat att på våren 1981 åka på en stor turné med en kärna av musiker bestående av Tony Levin (bas), Earl Slick (gitarr) George Small (keyboards) och Andy Newmark (trummor). Men det projektet satt Mark Chapman stopp för.
John Lennon i sitt hem Dakota några timmar före det han mördades.
.png)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar