Custard Pie Music

CUSTARD PIE MUSIC

IT'S ONLY ROCK AND ROLL

DEN REVOLUTIONERANDE STARTEN

Den nittonåriga lastbil chauffören Elvis Presley gick den 5 juli 1954 in på Sun Records studio i Memphis tillsammans med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black i hopp om att hitta ett lite annorlunda sound. Elvis vrålade fram en hypersnabb version av låten "That's All Right" (Crudup). Sam Phillips lämnade kontrollrummet och rusade in i studion, upphetsad av vad han hade hört. Den 17 juli 1954 fanns skiva nummer 209 med "That's All Right" och baksidan "Blue Moon Kentucky" (Monroe) i skivaffärerna. I en artikel i tidningen Memphis Press Scimitar från den 28 juli 1954 skrevs följande om Elvis, "den pojken har någonting som tilltalar alla".

Michael Stern 1987.

Från vänster: Elvis Presley, Bill Black, Scotty Moore och Sam Phillips.

Tomas Håkansson

Att dela ut musikpriser i olika kategorier har alltid varit populärt. Det är grammy utmärkelser hit och dit, det är bästa manliga såväl som bästa kvinnliga sångare, och givetvis bästa grupp. Långt innan rocken föddes var det här med att dela ut priser i så kallad modern musik inget nytt.1953 det år jag föddes delade man ut priser i ungefär samma form som idag. Tidningen New Musical Express var och är en av Englands ledande musiktidningar. Tidningen stod bakom de musikpriser som delades ut just 1953. Det året vannTed Heath &His Music, för bästa "storband" i England. Kategorin "mindre band" vanns av Ronnie Scott's Band. Bästa kvinnliga sångerska blev Lita Rotz. Priset till bästa manliga sångare gick till Dickie Valentine. Förutom Ronnie Scott har jag ingen aning vilka de andra var. Sedan dess har mycket hänt. I mitten av 50-talet föddes en helt ny musikstil, och världen skulle musikaliskt aldrig bli sig likt igen.

Ronnie Scott

Rockmusikens historia och dess många olika öden, tillfälligheter och händelser har alltid fascinerat mig. På 60-talet var svenska tidningen Bildjournalen den givna källan till all den information om rockmusiken från främst England och USA man behövde när man botaniserade och läste om nybildade grupper och de senaste albumen som släppen. På 70-talet blev den gamla jazztidningen Melody Maker den brittiska rockmusikens husorgan, samt nämnda New Musical Express och nu avsomnande Sounds. Om den amerikanska rockmusiken läste man bäst i tidningen Rolling Stone. Dessa tidningar höll reda på allt av värde och vad som hände inom rockmusiken. Att man sedan mer eller mindre fick vara med från "början" och uppleva den rockhistoriska resan "live" är givetvis en förmån.

Jag är privilegierad eftersom jag live har hört och sett grupper och musiker som gitarr guden Jimi Hendrix (två gånger till och med), vidare två av världshistoriens allra tyngsta grupper, The Who och Led Zeppelin, den kultförklarade Jim Morrison med Doors, mästaren Frank Zappa, den lilla mannen med den enorma rösten Steve Marriott, två andra starka röster Rod Stewart när han var som bäst med Faces och en gång rockens verkliga underbarn Steve Winwood med Traffic och supergruppen Blind Faith. Rolling Stones med gitarrvirtuosen Mick Taylor, Paul McCartnys surrogatgrupp Wings, Ringo Starrs All Star Band, den spännande konstellationen 1969 när jag såg Eric Clapton och George Harrison tillsammans på Stockholms Konserthus var de två gitarristerna giganter några av rockmusikens dåDelany & Bonnie med
Andra höjdare har varit soul kungen James Brown, från symfonirockens urberg Emerson Lake & Palmer, harmonimästarna Beach Boys i original, blues och hit maskinen Fleetwood Mac med Peter Green i den ena upplagan och Lindsey Buckingham i den andra, countryikonen Johnny Cash (1932-2003) och en av rockens viktigaste hörnpelare Chuck Berry. Blood Sweat & Tears med sångaren Jerry Fisher. Ny i BS&T 1972 var också den svenska gitarristen Georg "Jojje" Wadenius.

Jag såg Jimi Hendrix första gången på Gröna Lund 1967. Det var egentligen något helt ofattbart, att tre man med Hendrix i täten fick så lite (anläggning) att låta så mycket. Andra gången jag såg Jimi Hendrix var 1969 på Konserthuset i Stockholm, då hade Hendrix blivit en gitarr gud med en massa egna bra låtar.

Att jag har haft möjligheten att se Who i sin originaluppsättning med Keith Moon,John Entwistle, Roger Daltrey och Pete Townshend är givetvis kul. Jag såg dem i Stockholm 1972 på den turnén man gjorde i samband med att albumet Who's Next (1971) hade släppts.

Led Zeppelin är väl giganternas gigant inom den tunga rockmusiken. Jag såg Led Zeppelin 1969 efter det att de släppt sitt debutalbum, och några månader innan man skulle släppa albumet Led Zeppelin II (1969). Led Zeppelin var annorlunda och redan då extremt tajta, och som många andra blev man fascinerad av John Bonham's trumspel.

Det som jag tyckte var mest konstigt med Doors var att de inte hade någon basist. Men på konserten jag såg med Doors 1968 var Jim Morrison så dominant att han inte hade behövde något band alls.

Att sitta i publiken och lyssna på Frank Zappa, var som att lyssna på musikalisk perfektionism framförd med spontan glädje.

. Under de två åren 1986 och 1987 som jag jobbade med Steve Marriott och Packet Of Three med basisten Jim Leverton (Savoy Brown) och trummisen Jerry Shirley (Humble Pie) så var London konserten på Dingwalls 1987 en av hans allra bästa. Steve var den optimala rock/blues rösten alla kategorier.

1974 när Rod Stewart var på väg och bli megastjärna i USA och Ron Wood skulle ta över gitarren efter Mick Taylor i Rolling Stones, såg jag Faces på Konserthuset i Stockholm, på deras sista turné tillsammans. Faces var inget tröttkört band tvärtom, ska man beskriva partyrock på rätt sätt så är Faces anno 1974 svaret.

Det jag kommer ihåg mest från Traffic konserten på Gröna Lund i Stockholm 1967, är givetvis Steve Winwood och hans enorma röst.

Om man jämför de drygt tjugo man starka Rolling Stones som turnerar världen över idag och firar sina drygt 50 år som outtröttliga rock ambassadörer, med det Rolling Stones jag såg i Göteborg 1973, så finns det inga likheter. 1973 "lät" Rolling Stones som Rolling Stones ska låta, hänförda av Mick Taylor's tunga gitarr sound.

Det var på Luciakvällen den 13 december 1969 som jag såg Delaney & Bonnie and Friends på Konserthuset i Stockholm, förstärkta av Eric Clapton. Men det som var som grädde på moset var att även George Harrison var med, tungt.

Det var på Gröna Lund i augusti 1972, som jag såg Paul McCartney med sin nya grupp Wings. Detta var den berömda turnén när Wings åkte runt i Europa i en turnébuss precis så som Paul McCartney hade gjort på tidigt 60-tal med Beatles.

Den tredje medlemmen i Beatles jag sett live är Ringo Starr också på Gröna Lund i början av 90-talet. Han turnerade då med sitt All Starr Band. Ringo framförde många av sina solo hits, och givetvis många av de låtar han gjorde med Beatles.

En av mina första konserter jag såg var med James Brown i Stockholm 1967. En konsert som skulle sluta lite dråpligt för min egen del. Jag hade läst att James Browns konserter avslutades med att han bars ut från scenen i en boxnings morgonrock fortfarande sjungande i sista låten. Efter drygt en timme tändes plötsligt hela Konserthuset upp och inte fan hängde någon på James Brown någon morgonrock och bar ut honom. Jag kände mig lite knäckt, först för att konserten var så kort och sedan för att han inte bars ut under sista låten. Dagen efter läste jag i Dagen Nyheter att han visst hade avslutat sin Stockholms konsert på det vanliga sättet, utburen iförd boxnings morgonrock. Hur hade jag missat detta? Jo när lyset tändes upp i Konserthuset trodde jag det var slut och gick hem. Men vad jag gjorde var att gå hem i pausen, snopet.

Den 11 november 1992 på Konserthuset i Stockholm, såg jag Emerson Lake & Palmer. Man skulle kunna tro att det bara var de närmast sörjande som dök upp, men Konserthuset var utsålt och det var en otroligt tajt och bra konsert med ELP.

Beach Boys på Gröna Lund den 3 juni 1980 i nästan original, där en lite frånvarande Brian Wilson satt vid sitt piano och höll ställningarna. Att få höra deras fantastiska låtar live var enormt.

Bluesupplagan av Fleetwood Mac spelade på Konserthuset i Stockholm 1 april 1970, med Peter Green, John McVie, Jeremy Spencer, Mick Fleetwood och den nya gitarristen Danny Kirwan. Fleetwood Mac framförde klassiker som Albatross, Stop Messin' Round, Black Magic Woman den tunga Rattelsnake Shake och Peter Green's fantastiska Oh Well. Detta var en av de bästa konserter jag någonsin sett, avslutningen med rock dängan Twist And Shout försämrade ju ingenting.

På Folket Hus i Stockholm såg jag i början av 70-talet rockens verkliga gigant Chuck Berry (1926-2017). Han klev upp på scenen över en timma försenad, men han brydde sig inte. Lite snopet var att han lämnade scenen bara efter en dryg timmes spelande. Han var och är helt klart väldigt egen. Men vad gör det när man fick höra världens mest kända rock låt Johnny B. Good live med upphovsmakaren själv. Det gjorde inte ett jävla något, tvärtom.

Många artister och grupper kom att förändra rockhistorien och bli banbrytande. Jag minns diffust filmstjärnor striden mellan Elvis Presley och Tommy Steele. Mina två första EP:n jag köpte drygt sju år gammal (morsan var med och pröjsade) var med Little Gerhard och Paul Anka. Topp låtarna på skivorna var Diana med Paul Anka, och låten Buona Sera med Little Gerhard.

Men det som slog till som ett knytnävsslag i magen var givetvis Beatles i det svenska TV programmet Drop In 1963. Efter det blev ingenting sig likt. Sedan rullade Rolling Stones in i medvetandet. Grupp efter grupp, framförallt från Storbritannien dök upp och en ofattbar lavin var i rullning. Där befann man sig i nålens öga, lyssnade njöt och fick vara med när en helt ny musikkultur föddes. Beatles dominerade med Stones i hasorna. Båda grupperna lade grunden till det mesta på sextio och sjuttiotalet och även långt där efter. Det fanns dock flera andra grupper som trots Beatles och Rolling Stones dominans som kunde hävda sig och skrev musik som till dags dato har blivit stilbildande för många nya musiker och grupper, för att inte tala om alla de låtar som har blivit tidlösa.

Rockens verkliga ensamvarg Chuck Berry är den egentliga nyckeln för många av de grupper som bildades i början av sextiotalet. Ta låtar som Maybeellene, You Can't Catch Me, Around And Around, Carol, Roll Over Beethoven, Johnny B. Good. Ja man kan hålla på hur länge som helst. Chuck Berry står bakom några av rockmusikens mest optimala rocklåtar.

Gruppen Procul Harum bildades i London 1966. De släppte tidigt i karriären många bra album, bland annat Procul Harum (1967), Shine On Brightly (1968) och Salty Dogs (1969). De hade även en del singlar som låg på olika listor främst i Europa. Det är inte många som idag kan namnge vad de låtarna heter. Däremot hade man en låt som skulle komma att betyda allt för gruppen, en låt som både lyfte och till viss del sänkte dem låtskrivarmässigt. Singeln A Whiter Shade Of Pale gick in på Englandslistan den 25 maj 1967 och nådde som bäst en fjärdeplats. Den låg totalt i femton veckor på Englands listan. A Whiter Shade Of Pale är en av rockhistoriens mest kända rockballader. Det är en låt som Gary Brooker i Procul Harum och textförfattaren Keith Reed önskat att de hade skrivit senare i karriären. Allt man senare skrev jämfördes alltid med A Whiter Shade Of Pale och det blev närmast en omöjlig uppgift att försöka skriva något liknande igen. A Whiter Shade Of Pale kommer alltid att vara det definitiva rockballads eposet.

Tio år senare 1977 släpptes en av rockens bästa och mest slamrigaste låtar, Good Save The Queen med Sex Pistols, en låt som totalförbjöds i brittisk radio och TV efter det att gruppen i texten anklagade den engelska drottningen och regeringen för att mer eller mindre vara fascister. Procul Harum och Sex Pistols är två ytterligheter som ändå förenas i turen och skickligheten att lyckas med bedriften att så starkt förknippas med en speciell låt. Just dessa två låter, A Whiter Shade Of Pale och Good Save The Queen har varit mycket betydelsefulla för rockens fortsatta utveckling.

Hur hade det varit OM och MEN varit istället för DET och DEM? Om skivbolaget Decca hade tackat ja till Beatles när man hade chansen, hade det betytt att deras framgångar hade blivit lika enorma som det blev med skivbolaget EMI? Det är inte alls säkert. När EMI skrev kontrakt med Beatles hade man bland annat tillgång till producenten Sir George Martin som kunde omvandla Beatles råa material utan att förstöra dess känsla. Detta och deras manager Brian Epstein, samt deras lyhördhet blev till slut nyckeln och starten för Beatles enorma utveckling. Nog är det så att Ringo Starr blev den sista och avgörande pusselbiten för Beatles när man lämnade gräsrotsnivån och gav sig ut på de större och mera framgångsrika jaktmarker.

Hur hade låtskrivandet utvecklats för Jimmy Page om sångaren Terry Reid hade blivit sångare i hans nya band. Terry Reid var den som först blev tillfrågad av Jimmy Page, men han tackade nej. Den andre som blev tillfrågad att fronta i Led Zeppelin var Steve Marriott (Small Faces, Humble Pie), men även han tackade nej. Som trummis i bandet hade Page först tänkt sig B.J Wilson från Procul Harum som också han tackade nej. Att det slutligen blev Robert Plant som kom att bli sångare kan han tacka just Terry Reid för. Terry Reid hade hört Robert Plant i Birmingham bandet Band Of Joy, där trummisen John Bonham ingick. Terry Reid tipsade senare Jimmy Page om Robert Plant. När den nya gruppen var bildad höll de på att bli av med sitt gruppnamn. Grevinnan Eva Von Zeppelin motsatte sig rättsligt att den nya brittiska gruppen använde delar av hennes familjenamn. Det gick faktiskt så långt att de i februari 1970 under en spelning i Köpenhamn var tvungna att kalla sig The Nobs. Till slut vann gruppen namnstriden och man kunde sedan kalla sig för det som Who's trummis Keith Moon och basisten John Entwistle en gång döpte dem till - Led Zeppelin.

Terry Reid

Steve Marriott

B.J Wilson

Gruppen Eagles kanske hade slutat sin karriär som de började den med att vara kompband till sångerskan Linda Ronstedt, om det inte hade varit för Gram Parsons. Man brukar kalla Gram Parsons för mannen som startade countryrocken, eller som han själv kallade den "Cosmic American Music". Gram Parsons började sin karriär blygsamt vid sextiotalets mitt. Han var 1968 under fem månader medlem i den klassiska gruppen Byrds och medverkade på deras country album Sweetheart Of The Rodeo. Senare bildade Gram Parsons och tidigare Byrds medlemmen Chris Hillman gruppen Flying Burrito Brothers. Gruppen blev pionjärer inom countryrocken. Det var Gram Parsons som upptäckte en ung och skön sjungande Emmylo Harris. Hon kom att ingå i Gram Parsons sista band The Fallen Angels. Gram Parsons avled 1973, 27 år gammal.

Det är bland annat sådana oväsentligheter som det är roligt att hålla koll på. Annat som är intressant är exempelvis vilka grupper eller artister som har påverkats av vem eller vilka. Vem påverkade Elvis starkast, jag vet inte, däremot vet jag att Carl Perkins gav George Harrison så mycket inspiration att den forne Beatles gitarristen i femtonårsåldern ibland kallade sig Karl Harrison med K istället för C i förnamnet.

Om man tänker på den sista delen av 50-talet och de två årtionden, 60 och 70-talet så har dessa tre tidsperioder tillsammans med alla banbrytande grupper och artister skapat och satt igång en musikalisk lavin som fortfarande dånar och skakar om, och som fortfarande växer och rullar på, och som tack och lov också är ostoppbar. "Thats rock 'n' roll"

CUSTARD PIE MUSIC

TONER FÖR MILJONER

Well first I started off my own. Very early on, I met John, and we than gradually started to write stuff together. Which didn't mean we wrote everything together. We'd kind of write eighty percent together, and the other twenty percent for me were things like "Yesterday" and for John "Strawberry Fields", that he'd mainly write on his own. And I did certin stuff on my own.

Paul McCartney 1974.

Tomas Håkansson

Det kommer alltid att finnas den där låten, den som för alltid kommer att vara odödlig. Tänk på alla gitarriff som blivit klassiska signum för många gitarrister och grupper. Hur kom Ritchie Blackmore på riffet till Smoke On The Water, eller Jimmy Page till Whole Lotta Love, fast Jimmy Page tog lite hjälp från det gamla amerikanska blues gardet. Eller Black Sabbath's sträng bändare Tony Iommi och hans idé till låten Paranoid.

Sedan har vissa musiker ruckat lite på sanningen om hur visa musikaliska kännetecken har kommit till. Det var faktiskt den gamla Stones basisten Bill Wyman som på piano helt själv jobbade fram introt till Stones klassikern Jumping Jack Flash, som har blivit Keith Richards signum, men åt andra sidan så har eller är inte Keith Richards någon blyg musiker när det gäller att ta...förlåt att ge. Tänk om Ray Davis i Kinks visste att hans You Really Got Me skulle bli en framtida hårdrocks klassiker med Van Halen. Men högst på pyramiden står nog världens mest kända rock riff alla kategorier i Chuck Berry låten Johnny B. Good. Finns det något mer odödligare än det riffet, skulle inte tro det.

Leiber & Stoller skrev en drös med tunga rocklåtar som Hound Dog (skrevs 1956), låten var en av Elvis paradnummer. En annan låt Poison Ivy (skrevs 1958) spelade Rolling Stones tidigt i karriären. Gruppen Manfred Mann spelade in låten Love Position 9 (skrevs 1958). Gruppen Coasters gjorde en Leiber & Stoller låt som heter Searching (skrevs 1957), denna låt var en av sex låtar som Beatles spelade in på en demotejp på nyårsdagen 1962 i Company Studio, London. Demon skickades sedan till Decca och producenten Dick Rowe, och vad Decca tyckte om Beatles då är idag historia. En annan Leiber & Stoller låt Kansas City (skrevs 1959) hamnade på Beatles albumet Beatles For Sale från 1964.

Leiber & Stoller

I första hand skrev Leiber & Stoller åt andra artister. Det fanns artister som i slutet av 50-talet skrev sina egna låtar. En av dem var Buddy Holly. Han skrev oftast låtar med sin grupp Crickets trummis Jerry Allison och producenten Norman Petty. Några av de låtar som dessa tre herrar komponerade ihop finns That'll Be The Day (1957), Peggy Sue (1957) och Think It Over (1958). Tillsammans med Crickets basist Joe B. Mauldin skrev Buddy Holly, Jerry Allison och Norman Petty Well All Right (1958). Holly och Petty skrev tillsammans låten Maybe Baby (1958). Det mycket tidiga Beatles med John Lennon, Paul McCartney och George Harrison inspirerades mycket av Buddy Holly och hans grupp Crickets. Idag ägs Buddy Holly's musik av Paul McCartney. Den brittiska gruppen Hollies döpte sig efter Buddy Holly med en liten bokstavsförändring.

Buddy Holly

Little Richards har skrivit många låtar under sitt riktiga namn Richard Penniman. De låtar som Penniman har varit delaktig i finns bland annat Long Tall Sally (1956) som han skrev tillsammans med Enotis Johnson och Bumps Blackwell. En annan höjdare är låten Slippin' And Slidin (1956) som Penniman skrev tillsammans med Albert Collins, Eddie Bocage och James Smith. En riktig klassiker är låten Keep-On-Knocking (1957) som Richard Penniman skrev helt själv. En annan välkänd låt är rock rökaren Lucille (1957) som Penniman komponerade ihop med Albert Collins. Med Enotis Johnson skrev Penniman hiten Jenny Jenny (1957). En av rock historiens mest kända låtar är tveklöst Tutti Frutti (1955) som artisten Little Richards skrev helt själv.

Little Richard/Richard Penniman

Låtskrivarna Holland-Dozier-Holland komponerade låtar under samma koncept som Leiber & Stoller, att främst skriva låtar åt andra artister. En låt som förknippas mycket med tjej trion Supremes är Holland-Dozier-Holland låten Stop In The Name Of Love (1965). En av soulmusikens största grupper är Four Tops som kan tacka Holland-Dozier-Holland för mycket av sina stora framgångar med låtar som Where Did Our Love Go (1964), You Keep Me Hanging On (1966) och Baby I Need Your Loving (1964). En annan soul jätte var sångaren Marvin Gaye som bland annat spelat in Holland-Dozier-Holland låten Can't Get A Witness (1963).

Holland-Dozier-Holland

Lennon/McCartney skrev pop och rockhistoria med alla sina fantastiska låtar som man spelade in tillsammans med George Harrison och Ringo Starr, under gruppens korta period på sju år som skivartister. Beatles musik (läs främst Lennon/McCartney) är det mest banbrytande som hänt under pop och rockmusikens korta historia.

Rolling Stones är den rockgrupp som haft den längst sammanhängande karriären av alla rockgrupper. Den rockmusik som Mick Jagger och Keith Richards skapat under sina dryga femtio år i bandet har en sådan unik och egen explosivitet att den har varit och är omöjlig att kopiera, för andra grupper och låtskrivare.

Sverige är ett litet land med makalöst stora kulturpersonligheter. Vi säger ofta att Sverige är ett litet land men det beror hur och med vem eller vilka man jämför. Två av världens genom tidernas största skådespelare Greta Garbo och Ingrid Bergman tillsammans med en annan Bergman demon regissören Ingmar Bergman var svenskar. Många kanske inte tänker på det men ABBA med låtskrivarna Benny Andersson och Björn Ulveaus är musik historiens femte mest sålda artist/grupp alla kategorier, med endast Beatles, Elvis Presley, Michael Jackson och Led Zeppelin före sig, och alla de andra bakom sig. Många av Andersson/Ulveaus låtar räknas idag som några av de främsta poplåtar som någonsin skrivits och spelats in.

Det är så att de tre årtionden, 50, 60 och 70-talet är rock och pop musikens allra viktigaste och mest betydelsefulla årtionden. Inte så konstigt, den "nya" musikformen rock 'n' roll föddes och cementerades då. Utan att bli tjatig men det är svårt, när man med facit i hand ser den dynamiska födelse som kom med främst rock grupper från Storbritannien som välte allt på ändan, att räkna upp dem är meningslöst, du som läser detta vet vilka jag menar. Hur var 80 och 90-talet ställt mot de tre andra årtionden? Först och främst är det en smaksak, men bara till en viss del. Det kom mycket nytt givetvis, men förutsättningarna för musiker och låtskrivare på 80 och 90-talet blev hux flux helt annorlunda, nu var musikerna och låtskrivarna också produkter. Skivbolagen hittade andra infallsvinklar och selekteringen mellan "bra och dåligt" skulle också bli en del av det hela när man började med tävlingsmomentet i att "upptäcka" nya förmågor.

Nu är källarlokalerna med äggkartongs väggar tillsammans med förhoppningsfulla unga musiker och inskickade "demos" (då kassettband) en mer eller mindre svunnen tid. Om man ska hårddra det så upptäcker man inte längre nya grupper, musiker och artister, nu skapar man dem istället, och det är tråkigt och hämmar många grupper med musiker som är naturliga låtskrivare. Det som gör att den så kallade klassiska rocken fortfarande har så starkt fotfäste, beror på den enorma kvalité och originalitet som den med sina musiker och låtskrivare besitter.

CUSTARD PIE MUSIC

COSMIC AMERICAN MUSIC

They (Rolling Stones) wanted to get further into what I was doing, and I wanted to get into what they were doing.

Gram Parsons 1969.

Tomas Håkansson

När låtskrivaren, sångaren och gitarristen Gram Parsons lämnade sin första grupp The Shilos mötte han basisten Ian Dunlop. Deras möte skulle förändra mycket inom den amerikanska countrymusiken. Båda hade en vision som gick ut på att den klassiska countrymusiken skulle möta den brittiska pop och rockmusiken, i något som skulle kunna liknas vid ett musikaliskt äktenskap. Tillsammans bildade de två gruppen International Submarine Band. Med Parsons och Dunlop ingick också i International Submarine Band trummisen Mickey Gauvin och gitarristen John Nuese (1942-2012). Gruppen släppte två singlar som mest utgjorde ett försök att hitta ett eget sound med just mixen mellan country och rockmusiken.Tålamodet på vägen mot framgång svek först Ian Dunlop som lämnade bandet tillsammans med trummisen Mickey Gauvin.

International Submarine Band med

Gram Parsons längst ned till höger.

Gram Parsons behöll namnet International Submarine Band och ersatte Ian Dunlop med gitarristen Bob Buchanan och trummisen Mickey Gauvin med John Corneal, basist i gruppen var Chris Ethridge (1947-2012). Med den sättning släppte man i april 1968 ett album som fick namnet Safe At Home. Men framgångarna uteblev och den här gången tröttnade Gram Parsons som lämnade gruppen och nappade på erbjudandet att bli medlem i gruppen Byrds. Det blev bara ett album för Gram Parsons i Byrds, det renodlade country albumet Sweeatheart Of The Rodeo (1968). Vad man förknippar mest med Gram Parsons tid i Byrds är låten Hickory Wind, en låt som Gram Parsons alltid spelade live under hela sin karriär oavsett vilken grupp han var med i.

Sweeatheart Of The Rodeo.

Byrds 1968 med Kevin Kelley (1943-2002), Gram Parsons,
Roger McGuinn och Chris Hillman.

Under tiden som Gram Parsons var med i Byrds spelade hans gamla vänner Ian Dunlop och Mickey Gauvin med en massa olika musiker under namnet Flying Burrito Brothers. Ett par musiker som ingick i den gruppen var bland andra saxofonisten Bobby Keys (1943-2014) som under många år var Rolling Stones hus saxofonist, en annan Burrito musiker var Jesse Ed Davis (1944-1988), en gitarrist som senare kom att jobba med både John Lennon och George Harrison. Det som skulle bli den första officiella upplagan av Flying Burrito Brothers skulle komma senare.

De båda Byrds medlemmarna Gram Parsons och Chris Hillman funderade starkt på att bilda ett helt nytt band, ett band som skulle vara lite tyngre än Byrds. I bygget med den nya gruppen tog man först kontakt med Sneaky Pete Kleinow (1934-2007) (pedal steel) som tidigare hade spelat i ett band som hette Sir Raleigh & The Cupons. När han fick frågan av Parsons och Hillman hade han samtidigt blivit erbjuden att börja spela med Rick Nelson's Stone Canyon Band, men han valde Parsons och Hillmans nya band. Gram Parsons gamle vän från International Submarine Band Chris Ethridge hoppade också på det nya projektet. Efter en diskussion med Ian Dunlop fick man "låna" hans grupp namn Flying Burrito Brothers som Gram Parsons gillade mycket. Den första officiella sättningen av Flying Burrito Brothers hade sett dagens ljus dock utan en reguljär trummis. Den sysslan överlät man till en massa olika studio trummisar.

Flying Burrito Brothers 1969:

Bakre raden, Gram Parsons, Chris Ethridge,

främre raden, Sneak Pete Kleinow och Chris Hillman.

I mars 1969 släppte Flying Burrito Brothers sitt debut album The Gilded Palace Of Sin. Albumet öppnar med låten Christine's Tune (Hillman/Parsons), redan här hör man vilka ambitioner Parsons och Hillman hade med bandet. Sneaky Peak Kleinow spelar pedal steel så det står härliga till i country låten Sin City (Hillman/Parsons). Don Henley och Glenn Frey (1948-2016) i Eagles hade säkert lyssnat mycket och påverkats av låten Juanita (Hillman/Parsons) från Burritos debut album när de skrev många av sina egna ballader. The Gilded Palace Of Sin är ett starkt debut album från en grupp som kunde ha haft en lysande framtid om de sluppit alla inre slitningar medlemmarna emellan.Till den följande turnén i samband med att man släppte sitt första album tog man in trummisen Michael Clarke (1946-1993) från gruppen Dillard & Clarke och tidigare Byrds.

Många starka viljor i Flying Burrito Brothers gjorde att basisten Chris Ethridge som en blixt från en klar himmel lämnade gruppen efter bara ett album. Chris Hillman tog över hans bas och ny gitarrist blev Bernie Leadon från Michael Clarks grupp Dillard & Clarke.

The Gilded Palace Of Sin 1969.

Mest känd kom Bernie Leadon bli senare som en av original medlemmarna i Eagles tillsammans med Glenn Frey, Don Henley och Randy Meisner. I Eagles medverkar Bernie Leadon på albumen Eagles (1972), Desporado (1973), On The Border (1974) och One Of The Nights (1975). Men innan dess blev han alltså medlem i Flying Burrito Brothers. Jag frågade Bernie Leadon hur han och Gram Parsons första gången träffades.

Bernie Leadon: Jag träffade Gram med Chris Hillman och Burrito när jag spelade in med Dillerd & Clark i A&M Records Studio. Flying Burrito Brothers spelade också in i A&M Studio, som var inhyst i Charlie Chaplin's gamla filmstudio i Hollywood.

Eagles 1973 med, Bernie Leadon, Don Henley,

Randy Meisner och Glenn Frey.

Det fanns ett problem där inte ens Gram Parsons enorma talang hjälpte honom, hans missbruksproblem. Flying Burrito Brothers började göra sig ett namn i USA, samtidigt som Gram Parsons hade hittat en lekkamrat som vid den tiden inte var en lekkamrat som Gram Parsons borde hänga runt, men att hans nya vän Keith Richards skulle ha underblåst och vara en bidragande orsak till Gram Parsons ökande intresse för droger är strunt prat, därför att det var mycket tvärtom. Främst Mick Jagger försökte många gånger få Gram Parsons på andra tankar än att bara hänga runt Rolling Stones och istället koncentrera sig mer på sin grupp och utveckla den med sina musik kollegor.

Chris Hillman fick vara den som försökte hålla ihop Burrito och planeringen inför uppföljaren till deras debut album. Den dynamik och känsla som fanns under inspelningen av första albumet var som bortblåst när Flying Burrito Brothers började inspelningen av albumet Burrito Deluxe (1970). Alla i bandet jobbade bokstavligen åt olika håll. Chris Hillman förstod att Gram Parsons hade tappat intresset för Burrito till förmånen för det glada livet med allt och alla. Skivbolaget A&M hade satsat stort på Flying Burrito Brothers och man hade hög flygande planer för gruppen. Man såg den potential gruppen hade i främst Parsons och Hillman's låtskrivande, men när sedan problemen med Gram Parsons destruktiva liv eskalerade så förstod Chris Hillman som inte hade några planer på att lägga ned Flying Burrito Brothers att lösningen kanske var att sparka ut Gram Parsons från gruppen. Chris Hillman och Gram Parsons kom att samarbeta på tre album, Sweeatheart Of The Rodeo med Byrds och på två Flying Burrito Brothers album.

Burrito Deluxe albumet från 1970.

Flying Burrito Brothers andra album Burrito Deluxe innehåller en massa bra låtar som High Fashion Queen (Parsons/Hillman) som svänger med en känsla av att man befinner sig på ett ställe där det är öl i glasen och sågspån på golven. Samma typ av öl och sågspån är det i Gram Parsons och Bernie Leadon's Man In The Fog. Hela Gram Parsons idé med Cosmic American Music eller som vi säger countryrock hörs tydligt i låten Older Gays (Parsons/Hillman/Leadon) som påminner mycket om Eagles låten Take It Easy. Den vackra låten Cody, Cody (Parsons/Hillman/Leadon) på Burrito Deluxe är en av countryrockens finaste låtar när det gäller stämsång. Du skrev en del låtar med Gram Parsons och Chris Hillman, fina låtar där ni blandade friskt mellan olika stilar.

Flying Burrito Brothers 1970. Bakre raden Michael

Clarke, Bernie Leadon, Sneaky Pete Kleinow,

främre raden Chris Hillman och Gram Parsons.

Bernie Leadon: Gram, Chris och jag satt en månad tillsammans i A&M studio och skrev låtar. De låtar du nämner var några av dem vi skrev där. Vi bollade runt våra idéer provade dem på varandra, ett bra sätt att arbeta.

Om vi backar tillbaka bandet lite till Gram Parsons och hans kontakter med Rolling Stones och främst Keith Richards så fanns det faktiskt också en musikalisk sida mellan de två. Gram Parsons träffade Rolling Stones första gången i Los Angeles när de var där för att mixa sitt album Let It Bleed (1969). Mick Jagger och Keith Richards gillade vad det hört av Flying Burrito Brothers och Gram Parsons musik, så mycket att de 1970 lät Flying Burrito Brothers göra en cover av deras låt Wild Horses på Burrito Deluxe albumet. Stones själva släppte låten ett år senare på albumet Sticky Fingers (1971).

Keith Richards och Gram Parsons i Frankrike.

Visst var det så att det fanns en ömsesidig respekt mellan Rolling Stones och Gram Parsons. Både Jagger och Richards influerades mycket av och hur Gram Parsons skrev låtar. Man kan bara lyssna på Stones albumet Exile Of Main St. och låten Torn And Freyd, det låter mycket Gram Parsons. Många har också påstått att det var just mixen mellan Gram Parsons och Rolling Stones musik som var det närmaste man kunde komma just Cosmic American Music.

Bernie Leadon: Jag tror Gram använde Cosmic American Music för det han gjorde inte vad Rolling Stones gjorde. Däremot anammade Rolling Stones mycket Gram's sound. Och tyvärr anammade Gram mycket Rolling Stones livsstil, som skyndade på hans bortgång.

Däremot påverkades Bernie Leadon mycket av Gram Parsons sätt att skriva musik, Jag har hört att din låt God's Own Singer är din hyllning till Gram Parsons?

Bernie Leadon: Nej, jag skrev God's Own Singer före det att jag kände Gram och låten handlar om en gammal man, inte en ung. Däremot skrev jag låten My Man som en hyllning till Gram Parsons efter det att han dog. Jag spelade in den med Eagles.

Att Gram Parsons var en viktig del i Flying Burrito Brothers var det ingen som ifrågasatte, inte ens Chris Hillman, men mycket kom att gå i fel riktning och så länge det praktiska kretsade kring Gram Parsons så började gruppen i sig själv att halta rejält. Skivbolaget och de övriga i Burrito ville turnera stort runt omkring i Nordamerika, istället blev det mer "lokala" turnéer i södra USA med tåg eftersom Gram Parsons var panisk flygrädd. Chris Hillman kände att bandet hade kommit till en punkt där man var tvungen att göra en stor förändring, eller så skulle sagan Flying Burrito Brothers bara bli en karriär på två album. I juni 1970 hade Chris Hillman fått nog och sparkade ut Gram Parsons från Flying Burrito Brothers. De andra med Chris Hillman, Sneaky Peak Kleinow, Michael Clarke och Bernie Leadon fortsatte med en ny sångare som hette Rick Roberts.

"Nya" Flying Burrito Brothers med: Michael Clarke, Sneaky Peak Kleinow,

Bernie Leadon, Rick Roberts och Chris Hillman.

När väl ett bygge börjar krackelera så går det fort. Det "nya" Burrito släppte albumet Flying Burrito Brothers 1971. Det fanns knappt någon som brydde sig (skivköparna) och efter en turné utan intresse (publiken) så tröttnade först Sneaky Peak Kleinow och lämnade gruppen. Han ersattes av Al Perkins (pedal steel), sedan lämnade Bernie Leadon för att börja spela i Linda Ronstadts komgrupp som sedemera blev Eagles, Leadon ersättare i Burrito blev gitarristen Kenny Wartz. Men alla insåg att det var försent, det fanns inget kvar av det som Gram Parsons och Chris Hillman först hade satt upp som musikaliska riktlinjer. Flying Burrito Brothers gick i graven med live albumet Last Of The Red Hot Burritos som släpptes 1972. Chris Hillman fortsatte sitt samarbete med Al Perkins först som medlemmar i Stephen Stills band Manassas, sedan bildade de gruppen Souther Hillman Fury Band .

Chris Hillman och Gram Parsons.

Gram Parsons hade inga tankar att sluta med varken musik eller droger. Han upptäckte en ung skönsjungande Emmylou Harris, som han började samarbeta med. Han planerade också för sitt första solo album. Till inspelningen av GP som albumet kom att heta medverkar några av Elvis musiker, trummisen Ronnie Trutt, pianisten Glen D. Hardin och gitarristen James Burton, en annan välkänd musiker på albumet är basisten Ric Grech som spelat med grupperna Family, Blind Faith och Traffic. Även Emmylou Harris medverkar på detta Gram Parsons första solo album. Inspelningen gick bra och det var en spelsugen Gram Parsons som fort ville ut och turnera igen. Att försöka få med sig några av Elvis musiker på en turné skulle bli för dyrt, så Gram Parsons satte ihop ett turné band han döpte till The Fallen Angels, med musikerna N.D Smart (trummor), Neil Flanz (pedal steel), Gerry Mule (gitarr), Kyle Tullis (1948-2004) (bas) och Emmylou Harris (sång).

Gram Parsons första solo album GP.

The Fallen Angels på turné, Gram Parsons (i randig tröja)

och Emmylou Harris sittande i mitten.

Så fort albumet GP (1973) var släppt gav sig Gram Parsons och Fallen Angels ut på turné. Fortfarande var Gram Parsons beteende lite så där upp och ned, allt kunde hända och det gjorde det också. Vid en spelning med Fallen Angels satt det i publiken en gitarrist som hette Jock Bertley och lyssnade. Gram Parsons bjöd upp honom att vara med och spela i ett par låtar. Dagen efter den spelningen sparkade Gram Parsons sin gitarrist Gerry Mule och ersatte honom med Jock Bertley. Gram Parsons motivering var att Gerry Mule varken kunde spela country eller rock, utan var mer en gitarrist åt folkmusik hållet, frågan var bara vilken folkmusik? Sett från den andra sidan så menade Gram Parsons att Jock Bertley inte kunde spela country, men var en hejare på rockmusik, och det var avgörande ansåg Gram Parsons.

Gram Parsons hade åter tagit musiken på allvar och med det lade han upp riktlinjerna för sitt andra solo album. Åter igen tog han hjälp av Elvis musikerna James Burton, Glenn D. Hardin, Ronnie Trutt och nu även basisten Emory Gordy som alla ingick i Elvis TCB Band. Även Bernie Leadon medverkar på Gram Parsons andra solo album som döptes till Grievous Angel. Gram Parsons var som låtskrivare ett geni, som medlem i ett band en katastrof. Men hans betydelse för de olika grupperna som hängav sig till det som vi kallar country rock var för stor, hur viktig tycker du Bernie att Gram Parsons var för grupper som Eagles, Crosby Stills Nash & Young, Poco och låtskrivare som Jackson Brown och JD Souther?

Bernie Leadon: Jag tror inte Gram Parsons var den första som egentligen blandade rock, country, R&B och andra stilar. Buffalo Springfield blandade också musikstilar på samma sätt, titta på Loving Spoonful som ibland spelade ren countrymusik och det gjorde också The Band och Greatful Dead. Ritchie Fury i Poco som också hade spelat med Buffalo Springfield och andra medlemmar från liknande grupper, var också en viktig del av den tidiga folkmusikrörelsen i början på 60-talet i USA. Just denna tidiga folkmusik innehåller alla möjliga stilar som bluegrass och countrymusik. Men självklart var vi i Eagles när vi började spela tillsammans starkt influerade av Gram Parsons.

Emmylou Harris och Gram Parsons.

Om man stannar vid influenser och dyker ännu djupare i ämnet så skulle man kunna säga att amerikansk folkmusik härstammar från den keltiska musiken på Irland.

Bernie Leadon: Det som kallas keltisk folkmusik kallades för irländsk folkmusik eller engelsk folkmusik som typ gruppen Fairport Convesion spelade. Influenserna från den irländska och engelska folkmusiken har påverkat vår musik i USA i över fyrahundra år och har utmynnat i bluegrass, folk och countrymusik. Det var den typen av musik tillsammans med R&B och gospel som blev rock 'n' roll.

Gram Parsons och Bernie Leadon.

Turnén Gram Parsons och Fallen Angels gjorde på våren 1973blev ordentligt vinglig, i sin motsatts kan man ändå säga att Gram Parsons försökte, men hans verklighet började komma ifatt honom. På sommaren 1973 gick han in i studion för att börja arbetet med sitt andra solo album. När delar av det arbetet var färdigt ville han ta ledigt och vila upp sig. En plats som Gram Parsons gillade mycket var nationalparken Joshua Tree en plats han hade stor förkärlek till. Platsen ligger sydost om Los Angeles och har en märklig vegetation med en bildskön flora av udda växter och sten monument. Hit for Gram Parsons för att samla krafter till den turnén som han skulle göra i samband med att Grievous Angel släpptes senare på hösten 1973. Tillsammans med sin turnéledare Phil Kaufman hans assistent Michael Martin och dennes flickvän Dale McElroy samt en gammal vän till Gram Parsons Margareth Fisher anlände man den 17 september 1973 till hotellet Joshua Tree Inn.

Den 19 september 1973 hittades Gram Parsons död på sitt hotell rum. Gram Parsons hade avlidit av en överdos morfin i kombination med alkohol. Gram Parsons blev 26 år gammal. Gram Parsons var en av de största stilbildarna inom countryrocken och hans betydelse idag är det ingen som ifrågasätter. Hans andra soloalbum Grievous Angel släpptes postumt i januari 1974. Båda hans solo album kan jag varmt rekommendera det är Gram Parsons när han var som bäst.

Grievous Angel.

Bernie Leadon lämnade Eagles 1975, vad får en musiker att lämna ett band av Eagles kaliber om det inte är av någon typ av motsättning?

Bernie Leadon: Inget dramatiskt alls, jag ville bara spela mer av min egen musik.

Hur tycker du återväxten är inom countryrocken?

Bernie Leadon: Det finns massor av bra grupper som Mavericks, Jayhawks, och Uncle Tupelo för att nämna några.

På Eagles världsturné 2014 medverkade Bernie Leadon i gruppen och spelade låtar med dem från sin tid i Eagles.

Eagles 2014, Bernie Leadon, Timothy B. Smith,

Glenn Frey, Don Henley och Joe Walch.

CUSTARD PIE MUSIC

ETT 70-TAL PÅ TIO ÅR OCH TIO ALBUM

När den musikaliska stafettpinnen lämnades över från de amerikanska 50-tals rockarna till "The British Invasion" och grupper som Beatles, Rolling Stones,The Who, Kinks, Small Faces, Hollies, Procul Harum, Animals och den första riktiga tung gung gruppen Cream förändrades rockmusiken totalt. Dessa grupper var några av de stora kakorna på kakfatet och de lämnade efter sig kaksmulor till ännu fler brittiska grupper som fortsatte att polerade upp den svarta amerikanska bluesmusiken för att sedan åka över Atlanten och återföra bluesmusiken till amerikanarna nu i en ny kostym. Den musik kostymen kallar vi idag - klassisk rock

Tomas Håkansson

1970

En av rockhistoriens mest betydelsefulla musiker bredvid medlemmarna i Beatles är Jimi Hendrix. Både Beatles och Jimi Hendrix spelade in mycket av sina bästa album runt tiden 1967 till 1970. Jimi Hendrix och Beatles hade en hejdlös utveckling med sin egen musik. Lyssna bara på Beatles albumet Sgt Peppers Lonley Heart Club Band (1967), som faktiskt är både grunden och orsaken till symfonirock gruppen Yes karriär. Eller Jimi Hendrix Experince fantastiska album Axis Bold As Love (1968) som starkt bidrog till födelsen av gruppen Emerson Lake & Palmer. Det fanns långtgående planer på att ELP faktiskt skulle ha hetat HELP. Jimi Hendrix övervägde att tacka ja till det erbjudande han fick av Keith Emerson att bli en del i gruppen Hendrix Emerson Lake & Palmer.

Jimi Hendrix första grupp i England var Experince med trummisen Mitch Mitchell och gitarristen som blev basist Noel Redding. Tiden går fort, idag är alla tre döda. Tillbaka i USA och sommaren 1969 då bildade Jimi Hendrix en ny och helamerikansk trio med basisten Billy Cox och fantom trummisen Buddy Miles, en grupp man döpte till Band Of Gypsys. På nyårsafton 1969 och på nyårsdagen 1970 spelade Band of Gypsys på legendariska Fillmore East i New York. Konserten finns idag både som CD och vinyl album. Detta album gör ingen besviken med tunga versioner av låtar som Stone Free, Machine Gun, Voodoo Child (Slight Return) och Wild Thing bland många bra låtar.

Andra bra album från 1970

Deja Vu - Crosby Stills Nash & Young

Mad Dogs & Englishmen - Joe Cocker

Paranoid - Black Sabbath

All Things Must Pass - George Harrison

Cricklewood Green - Ten Years After

1971

Inte bara det att Led Zeppelin kanske hade det ballaste namnet en rockgrupp, de var också gruppen som personifierade den totala rockgruppen både med sin musik, sitt utseende och sitt leverne på turné. Led Zeppelin spelade in några av rockhistoriens bästa album. Det har aldrig funnits och kommer inte heller komma någon ny grupp som musikaliskt kan leva upp till Led Zeppelins potential. Efter sina tre första album I, II och III spelade Led Zeppelin in sitt fjärde och namnlösa album som oftast kallas Symbols. Detta album blev Led Zeppelins riktiga mästerverk. Det är enormt att man på ett och samma album kan stoltsera med så oerhört starka låtar som Black Dog, Rock And Roll, Misty Mountain Hop och en av rockmusikens mest kända och klassiska låtar Stairway To Heaven.

Albumet är med sina drygt 40 miljoner sålda exemplar Led Zeppelins försäljningsmässigt mest framgångsrika album. Det enda märkliga med Symbols är att det är det enda Led Zeppelin album som aldrig nådde upp till en första plats på den amerikanska albumlistan, det låg som bäst tvåa i USA.

Andra bra album från 1971

Imagine - John Lennon

Pearl - Janis Joplin

Live At Fillmore East - Allman Brothers

L.A Woman - Doors

Live - Johnny Winter And

1972

Rolling Stones turné 2014 som gick under namnet 14 On Fire Tour är eller var beroende på när du läser detta ett cirkussällskap med ett tiotal extra musiker bakom Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts och Ron Wood. Man unnade sig också lyxen att ta med den tidigare Stones gitarristen Mick Taylor på turnén där han bland annat medverka på låtarna Midnight Rambler och (I Can't Get No) Satisfaction. Om man ställer dagens Rolling Stones mot den upplagan som turnerade världen runt 1972 med sitt nya dubbel album Exile On Main St så är det endast namnet Rolling Stones som förenar dem. 1972 turnerade Rolling Stones med Jagger, Richards, Watts, Wyman och Taylor tillsammans med "hjälp musikerna" Jim Price (trumpet), saxofonisten Bobby Keys (1943-2014), pianisterna Billy Preston (1946-2006) och till och från pianisten Ian "Stu" Stewart (1938-1985).

När Rolling Stones släppte Exile On Main St hade man skapat ett mästerverk under kaotiska förhållanden i södra Frankrike. En mycket medtagen och oftast frånvarande Keith Richards medverkade endast sporadiskt på albumet. Det stora gitarrjobbet på albumet gjorde Mick Taylor tillsammans med Mick Jagger. Albumet har en fenomenal blandning av bra låtar som exempel, Tumbling Dice, Happy, All Down The Line, Rip This Joint och en tung cover av Robert Johnsons Stop Breaking Down. Albumet Exile On Main St är enligt många av Stones mest trogna fans deras bästa album någonsin. Jag håller tveklöst med.

Andra bra album från 1972

Machine Head - Deep Purple

Close To The Edge - Yes

Living In The Past - Jethro Tull

Trilogy - Emerson Lake & Palmer

Smokin' - Humble Pie

1973

Om man varit medlem i rock och pop historiens absolut största grupp alla kategorier, kan man då spela in något eget material utan att det omedelbart jämförs med det man gjorde som en av medlemmarna i gruppen Beatles - nej absolut inte. De första soloalbumen som de fyra i Beatles var för sig släppte efter brytningen var väl inga höjdare undantaget George Harrisons solo debut All Things Must Pass (1970), som fortfarande är det mest framgångsrika solo album som en Beatles medlem har släppt. Men det finns ett annat album som släpptes 1973 och som fick John Lennon att i en radio intervju samma år säga citat: "om Beatles fortfarande skulle vara en grupp idag så skulle vi nog låta lite som Pauls album Band On The Run".

Paul McCartney släppte många av sina solo album under gruppnamnet Wings. När det är kaos skapar man bra konst brukar vissa säga. När det gäller albumet Band On The Run stämmer det mycket bra. Först lämnade gitarristen Henry McCullous (1943-2016) Wings, sedan bara en dag innan man skulle flyga till Lagos i Afrika för inspelningen av Band On The Run så "lättade" trummisen Denny Seiwell. Paul och Linda McCartney samt den kvarvarande Wings medlemmen Denny Laine var det som återstod av Wings när man flög iväg till Lagos. Paul McCartney och Denny Laine spelade så gott som alla instrument själva förutom trummorna som Paul McCartney hanterade med lite hjälp från Ginger Baker (Cream), hustrun Linda trallade lite i bakgrunden som vanligt. Visst låter det Beatles här och där som på titelspåret Band On The Run, andra starka låtar på albumet är Jet, och Let Me Roll It som man skulle kunna tro var över blivit material från Abbey Road sessions, Piccasso's Last Words (Drink To Me) är också popmusik som är svårt att värja sig ifrån.

Andra bra album från 1973

Goodby Yellow Brick Road - Elton John

Shoout At Fantasy Factory - Traffic

GP- Graham Parsons

Mott - Mott The Hoople

Ringo - Ringo Starr

1974

Rockmusik ska vara roligt, både för dem som spelar liksom för en live publik som lyssnar. Det samspelat hade verkligen gruppen Faces och deras publik till fullo. Faces anno 1974 sjöng i och för sig på den sista versen, men med sin främsta härförare Rod Stewart blev deras sista fältslag (turné) ett enda långt partaj, detta kan jag personligen intyga. Faces och Rod Stewarts solo karriärer hade gått hand i hand sedan deras första möte 1969. Rod Stewarts sista soloalbum fortfarande som medlem i Faces blev den helt fantastiska Smiler. Det är en platta som verkligen lever upp till sitt namn. Det narcissistiska och helt vulgära omslaget med Rod Stewart i siden kläder, sätter tonen direkt. Det som tack och lov åter börja få fotfäste hos oss skivköpare är vinylskivan. Man fläker upp Smiler fodralet och dubbelsidigt ser man hela gänget av musiker, släktingar och tekniker med höjda glas skåla och garva rakt in i kameran.

Att de garvar är inte svårt att förstå. Efter det att en hund skäller några sekunder in på första spåret brakar allt loss med Chuck Berry's Sweet Little Rock 'n' Roller och det behövs inga omskrivningar för att höra att Rod Stewart är hemma på mammas gata. För mig är cover låtarna plattans behållning. Ta bara Sam Cookes Bring It On Home To Me/Send Me, man får positiva rysningar. Rod Stewart gör en bra duett med Elton John i låten Let Me Be Your Car (Elton John/Bernie Turpin). Rods röst i Carole King's (You make me feel like) A Natural Man är magnifik, precis lika magnifik är hans röst i Bob Dylans Girl From The North Country. Det är en skön blandning musiker på Smiler. Rod får hjälp av tre gamla Faces polare, trummisen Kenny Jones, pianisten Ian McLagan (1945-2014) och Stones gitarristen Ron Wood. En annan spelbroder till Rod Stewart som medverkar på albumet är trummisen Micky Walter (1941-2008) som Rod spelade med i Jeff Beck Group. Medverkar på plattan och spelar fiol gör också basisten Ric Grech (1946-1990) som spelat i grupperna Family, Blind Faith och Traffic. Inte att förglömma giganterna The Memphis Horns. Om Rod Stewart gör ett album som Smiler idag, är allt förlåtligt.

Andra bra album 1974

Heart Like A Wheel - Linda Ronstadt

Sheer Heart Attack - Queen

Mirror Image - Blood Sweat & Tears

Bad Company - Bad Company

Diamond Dogs - David Bowie

1975

Om man kokar ihop en mustig musikalisk gryta med en blandning av grupper som Beatles, Beach Boys samt Pink Floyd och kryddar dem med ett alldeles eget sound så får man lite hur gruppen 10cc låter på albumet The Original Soundtrack. Queen gitarristen Brian May har sagt att han lyssnade och påverkades mycket av gruppen 10cc i början av Queens karriär. 10cc bestod av fyra fenomenalt duktiga och idé rika musiker och låtskrivare. 10cc 1975 var basisten och sångaren Graham Gouldman som bland annat skrivit 60-tals hitsen No Milk Today åt gruppen Herman Hermits och Bus Stop åt gruppen Hollies. I övrigt var 10cc gitarristen och sångaren Eric Stewart som skrivit låtar med bland andra Paul McCartney och Agnetha Fältskog. För den andra gitarristen Lol Creme och trummisen Kevin Godley blev The Original Soundtrack deras näst sista album med 10cc, efter albumet How Dare You som släpptes senare 1975, så lämnade de musiken en tid för att jobba med video produktioner.

Albumet The Original Soundtrack blev 10cc stora mästerverk, något av ett tema album med tyngdpunkten på något så skruvat som staden Paris och maträtter. Smaka bara på det här, Une Nuit A Paris (part 1) , The Same Night In Paris (part 2) samt Later Same Night In Paris (part 3), (Godley/Creme), för att inte tala om den fina I'm Not In Love (Gouldman/Stewart) och den enormt rockiga The Seccond Sitting For The Last Supper (Godley/Creme/Gouldman/Stewart). Detta är verkligen mumma för öronens smaklökar.

Andra bra album 1975

Blood On Tracks - Bob Dylan

Schoolboys In Disgrace - Kinks

Toys In The Attic - Aerosmith

Blow By Blow - Jeff Beck

Tonight's The Night - Neil Young

1976

En av de grupper som påverkade och vidar utvecklade countryrocken i sin linda var Eagles med gitarristen och sångarna Bernie Leadon och gitarristen/sångaren Glenn Frey (1948-2016), trummisen och sångaren Don Henley samt sångaren och basisten Randy Meissner. Eagles spelade in några av sina första album i Olympic Studios, London, tillsammans med producenten Glyn Johns. Inför inspelningen av albumet Hotel California bytte man det regniga London och spelade in albumet i soliga Miami och studion Criteria tillsammans med producenten Bill Szymczyk. Inför inspelningen av Hotel California hade Bernie Leadon lämnat gruppen och ersatts av yrvädret Joe Walch från gruppen James Gang. När Hotel California var inspelat och klart lämnade Randy Meissner Eagles och började i gruppen Poco där han ersatte basisten och sångaren Timothy B. Smith som ersatte Randy Meissner i Eagles. (lite rörigt minst sagt, men ganska flummigt, eller hur?). Titellåten på albumet Hotel California är en av rockmusikens mest kända låtar alla kategorier. Albumet kan stoltsera med låtar som New Kid In Town, Life In The Fast Line, Victim of Love och Last Resort. För Eagles blev albumet Hotel California ett mega monster. Albumet har till dags dato (2017) sålt drygt 50 miljoner world wide.

Andra bra album 1976

Teja - ZZ Top

Arrival - ABBA

Live At The Old Waldorf - Mike Bloomfield

Calling Card - Rory Gallagher

Fly Like An Eagle - Steve Miller Band

1977

Punkmusiken blev rockens största våldtäkt på alla så kallade supergrupper som härjade som värst under 70-talet. De så kallade supergrupperna turnerade och då som regel och inte som undantag i egna jetplan, de hyrde tre till fyra hela våningsplan på de största lyxhotellen var de än drog fram, avstånden till fansen växte bokstavligen, i främst Nordamerika var det de största baseboll arenorna som gällde eller inomhusarenor som Madison Square Garden i New York eller Long Beach Arena i Los Angeles. I punk gruppernas främsta kikarsikte fanns Led Zeppelin, Emerson Lake & Palmer, Pink Floyd, Rolling Stones, Fleetwood Mac och Deep Purple. För mig personligen lät och låter mycket av punk musiken skit.

Som sagt ingen regel utan undantag, Sex Pistols och deras album Never Mind The Bollocks Here's The Sex Pistols är ett förbannat bra rock album, sedan kan man kalla den och Sex Pistols för vad som helst, albumet är fortfarande ett bra rock album. Det är inte konstigt därför att Sex Pistols under denna period bestod av basisten och studiomusikern Glen Matlock, gitarristen Steve Jones som efter tiden i Sex Pistols hade ett hobby band med Duff McKagan och Matt Sorum från Guns N Roses/Velvet Revolver, i det bandet ingick även John Tylor från Duran Duran. Sex Pistols trummisen Paul Cook spelar fortfarande ihop med Def Leppard gitarristen Phil Collen när han har tid. Sex Pistols själva dna Johnny Rotten har fortfarande sitt Pil då under sitt namn John Lydon. Med detta musikaliska facit i handen är det inte så konstigt att albumet Sex Pistols gjorde innehåller sådana tunga spår som Good Save The Queen, Holidays In The Sun, Pretty Vaccant och den tunga Anarchy In The UK. Sedan att Sex Pistols tokade ned sig så totalt och tog med den helt omusikaliska Sid Vicius istället för Glen Matlock är en helt annan historia.

Andra bra album 1977

Live - Foghat
Aja - Steeley Dan
Street Survivors - Lynyrd Skynyrd
Bad Reputation - Thin Lizzy
Rumours - Fleetwood Mac

1978

Who Are You är ett av Who's bättre album, detta blev tyvärr också trummisen Keith Moons sista album med Who. Förutsättningarna inför detta album var mer eller mindre skrivit i stjärnorna. Keith Moon hade flyttat tillbaka till England och London från det total destruktiva livet i varma Kalifornien. Under tre år i Los Angeles hade Keith Moon mer eller mindre supit och knarkat upp sina besparingar och sin hälsa. Den information som främst Pete Townshend fick från Los Angeles gjorde att han ritade upp två olika utgångspunkter, det ena var att göra som vanligt, alla fyra i studion frenetiskt arbetande på materialet han och John Entwistle hade skrivit. Om det stämde att Keith Moon mer eller mindre var "ospelbar" fick man spela in med en studio trummis, men sedan till turnén ta med en frisk, eller friskare Keith Moon. Det blev som vanligt alla fyra i studion. Fördelen var att Keith Moon själv hade tröttnat på livet i Los Angeles, han var rejält ringrostig, men han var där i studion och utan problem mer än att han var ordentligt ringrostig. Ju mer inspelningsdagarna pågick ju mer stadigare blev Keith Moon. Enda plumpen var att i den lite kluriga låten Music Must Change, blev det för övermäktigt för Keith Moon, man tog bort trummorna helt och lade dit några "nakna" cymbaler istället.

Albumet har en bra blandning av rock och pop låtar. Utmärker sig positivt gör titelspåret Who Are You, som är ledmotivet till den amerikanska TV serien CSI. Andra bra låtar som sticker ut är Trick Of The Light och Guitar An Pen. Albumets inledningsspår New Song lovade gott inför den framtid som aldrig skulle komma något mer för The Who i original. Albumet Who Are You släpptes den 18 augusti 1978, tjugo dagar senare dog Keith Moon 31 år gammal. Med det var Who som grupp över för mig i alla fall.

Andra bra album 1978

Stranger In Town - Bob Seger An The Silver Bullit Band

Waiting For Columbos - Little Feat

The Last Waltz - The Band

Dire Straits - Dire Straits

Second Wind - Delbert McClinton

1979

Roger Waters är en av rockens absolut största låtskrivare. 1978 presenterade han två förslag för ett nytt Pink Floyd album till de tre andra i Pink Floyd, David Gilmour, Nick Mason och Richard Wright (1943-2008). Det var två olika teman som han hade komponerat ihop och som nu skulle knytas samman med de tre andra medlemmarna. Det ena förslaget Roger Waters lade fram fick namnet The Wall, det andra hade han döpt till The Pros And Cons Of Hitch Hiking. De fyra medlemmarna bestämde unisont att det bästa av de två var The Wall. När The Wall släpptes 1979 var läget i Pink Floyd under fryspunkten milt uttryckt. Man brukar säga att den tidigare Deep Purple gitarristen Ritchie Blackmore ska ha ett sjuhelvetes ego gånger tio. Men bredvid Roger Waters liknar Blackmore mer en skolpolis. När The Wall var inspelat hade Roger Waters tagit totalkommando över Pink Floyd både musikaliskt som affärsmässigt.

The Wall släpptes i Storbritannienden 30 november 1979 , efter det så sparkade Roger Waters ut Richard Wright från gruppen. Efter det planerade och bokade Pink Floyd en av de märkligaste turnéerna världen skådat. En världsturné där man besökte endast fyra städer. Till den turnén hade Roger Waters tagit tillbaka Richard Wright till Pink Floyd. Turnén The Wall startade den 7 februari 1980 i Los Angeles där man gjorde sju spelningar på Los Angeles Memorial Sports Arena. Sedan begav man sig österut och gjorde fem spelningar mellan den 24 februari till den 28 februari 1980 på Nassau Coliseum, New York. Efter några månaders vila startade man Europa delen av turnén den 4 augusti 1980 med sex spelningar på Earls Court i London. Sedan sex månader senare väntade dåvarande Väst-Tyskland och Dortmund med åtta spelningar mellan 13 februari 1981 fram till 20 februari 1981 på Westfaalenhallen Turnén avslutades fyra månader senare åter tillbaka till London och Earls Court för fem avslutande spelningar mellan 13 juni 1981 till 17 juni 1981. På denna turné fick publiken bland annat höra låtarna Another Brick In The Wall, Goodbay Blue Sky, Is There Anybody Out There, Comfortably Numb och Run Like Hell, från ett extremt tajt och väldigt bra album The Wall.

Andra bra album från 1979

Highway To Hell - AC/DC

Broken English - Marianne Faithfull

Breakfast In America - Supertramp

Mick Taylor - Mick Taylor

Falling In Love - Frankie Miller

lördag 4 oktober 2014